Ingen har undgått dödsmisshandeln i Helsingborg. En djurgårdssupporter slogs helt sonika ihjäl på öppen gata. Händelsen har fått enorm uppmärksamhet. Supportervåldet har åter hamnat i mediernas och politikernas blickfång, och fina solidaritetshandlingar har synts från andra klubbar och fans.

Katarina Wennstam drar föga förvånande fram jämställdhetskortet ur sin nötta feministkortlek när hon ska analysera situationen. Hon vill koka lite feministisk soppa på den döde supportern.

Wennstam menar att kvinnor ständigt får frågor om sin egen rädsla efter uppmärksammade överfallsvåldtäkter (sant) men att män inte får samma frågor efter dito våldsdåd riktade mot andra män (delvis sant).

Hon trampar dock snett när hon samtidigt hävdar att det bara är våld mot män som blir en politisk fråga, att det endast är då politiker tillfrågas och krav på åtgärder kommer. Detta är helt enkelt inte sant. Tvärtom: om det är någon fråga i Sverige som uppehåller politiker, polis och socialtjänst är det våld mot kvinnor. Om det är någon fråga som uppmärksammas i media, är det våld mot kvinnor. Vem bryr sig om en misshandlad man?

Bara härom veckan hävdade Sveriges kvinno- och tjejjourer att pengarna inte räcker, att våldutsatta nekas plats på skyddade boenden. Det blev en toppnyhet i alla medier. Frågan är brännande het och det arbetas väldigt mycket med kvinnofridsfrågor på allatänkbara nivåer ute i kommunerna.

Wennstam menar att kvinnor får frågor om hur de själva kan undvika att utsättas för sexuellt våld och att ansvaret därigenom förskjuts till det presumtiva offret. Men vilka ställer dessa frågor? Inte medierna. Snarare har frågor kring rädsla för överfallsvåld ställts till tjejer och kvinnor i syfte att lyfta frågan om hur upplevd rädsla för våld påverkar dem i vardagen.

Att Wennstam tolkar detta som en anklagelse är nästan oförskämt. Hon borde i stället fundera en stund över om inte samhället i allmänhet, och feminismen i synnerhet, lägger en kollektiv skuld på män för att en liten minoritet utsätter kvinnor för våld.

Nej, detta var en synnerligen världsfrånvänd artikel, även med Wennstammått mätt. Men om hon verkligen vill veta, om hon mot förmodan är intresserad av hur våld och risk för våld påverkar vanliga män i vardagen, kan jag säga att både jag och andra med mig är vaksamma när vi är ute sena tider.

Att tänka på var man vistas är inte att göra sig till ett offer. Det är att vara smart. Många undviker att vistas i riskfyllda miljöer i onödan. Störst risk att få en smäll på käften, eller något ännu värre, är i miljöer där det konsumeras mycket alkohol. Krogmiljön en lördagskväll är incidenttät.

Våld påverkar oss alla. Inte bara kvinnor. Inte bara män. Alla. Unga och gamla. Vår rädsla kan emellertid vara irrationell, och detta bör vi vara medvetna om. Bara för att vi känner rädsla betyder det inte att risken är stor för att bli våldsutsatt. Så följdfrågan borde vara: Varför är du rädd?