Jag har nu gjort det jag inte gjorde 2009 – röstat i Europaparlamentsvalet.

Efter fem år har Piratpartiet visat att det behövs i parlamentet, och att det går att göra skillnad. Inte alltid, men ibland. Att det går att stoppa dåliga förslag. Inte alltid, men ibland.

Piratpartiet är från svenskt håll den enda sanna oppositionen i Europaparlamentet i frågor som rör personlig integritet och friheten på internet. Moderaterna och Socialdemokraterna struntar i dessa frågor. Kristdemokraterna förstår dem nog inte ens. Folkpartiet vill fortsätta att ohejdat bygga ut EU-staten och därmed öka överstatligheten. Häromkvällen svor FP:s toppkandidat Marit Paulsen trohet till euron också.

Sverigedemokraterna är EU-kritiskt, men det är oklart i vilken grupp de kommer att hamna. Och framför allt om deras kandidater har kapacitet att navigera genom det besynnerliga EU-maskineriet. Det har Christian Engström och Amelia Andersdotter bemästrat.

EU är inte lätt för gemene man att förstå sig på. Det är snårigt, byråkratiskt, komplicerat och inte sällan obegripligt. Det är därför inte så konstigt att valdeltagandet är lägre än i riksdagsvalet. Jag förstår dem som väljer att inte rösta alls, i synnerhet som en protest mot EU. Men jag tycker att vi nu kan säga att det spelar roll vilka som sitter i parlamentet.

Många väljer att rösta på samma parti som i valet till riksdagen, men det är värt att stanna upp och titta på kandidaterna och vad de vill. Ty valet till EU-parlamentet är i mycket större utsträckning ett personval än våra svenska val.

Här kan du läsa mer om vad Christian Engström och Amelia Andersdotter gjort under sina fem år i EU-parlamentet. Och här kan du läsa Sveriges Radios intervju med Christian Engström.