Feministerna anser att deras ideologi är kunskap. Detta upprepas ständigt. Följaktligen blir alla som inte håller med dem, exempelvis om slutsatserna av den strukturella maktanalysen, okunniga och i behov utbildning.

Det är i detta sken vi ska se Fi:s fanatiska tro på kurser och utbildningar av i stort sett hela samhället. Hela Sverige ska förvandlas till en feministisk kursgård, ledd av allsmäktiga kursledaren Gudrun Schyman.

Synen är talande för på vilket stort allvar feministerna tar sig själva och sina åsikter. Ty det är åsikter, inte fakta. Det är ideologiska ställningstaganden, inte kunskap. Feminism är inte vetenskap.

I sexualbrottsdebatten är detta kunskapsperspektiv dominerande. Feminister som Katarina Wennstam menar att rättsväsendet måste utbildas så att det har den rätta kunskapen för att döma korrekt. Att domstolarna ska väga vad som talar för och emot den tilltalade, att rättssäkerheten i alla lägen måste upprätthållas och att ett pris för detta faktiskt är att sannolikt skyldiga ibland kommer att frias, intresserar inte Wennstam.

Hon fick chansen att prata inför Svea hovrätt. Vilket hon förstås mer än gärna gjorde. Men inte heller där slapp Wennstam undan den ignorans som alltid drabbar dessa upplysta feminister.

”Personligen höll jag på att gå i taket när en domare började prata i termerna ”vi jurister respektive vanligt folk”, och ni skulle ha sett hans min när jag svarade att domare väl också är vanligt folk.”

Jojo, vilken triumf för Katarina Wennstam att kunna sätta ett gäng jurister på plats så där. Eller inte.

Det finns de facto en skillnad mellan jurister och de vi kallar vanligt folk. Skillnaden är att de förstnämnda är jurister. De är utbildade i att tolka lagen och att göra bevisvärderingar. ”Vanligt folk” har inte den kompetensen (vilket är ett av många argument emot systemet med de politiskt tillsatta nämndemännen) utan vägleds ofta av känslor och ett upplevt ”bondförnuft”. Det duger inte i en rättssal. Juridiken är kall och känslolös, och ska så vara.

Det är viktigt att brottsoffer alltid bemöts professionellt av polis och rättsväsende. Här förefaller det ha skett förbättringar vad gäller kvinnliga våldtäktsoffer, vilket är bra. Det finns säkert mer att göra. Men detta ska inte förväxlas med kravet på sänkta beviskrav som samtyckeslagstiftningen i grunden handlar om. Feministerna siktar in sig på andelen fällande domar – inte på att rättegångarna går rätt till.

Det finns som synes uppenbara faror med att extrema feministiska krafter får inflytande över lagstiftningen. Se där ett av många skäl till att hålla Fi utanför riksdagen i höst.