Beatrice Ask var tyst under hela valrörelsen. Månne hade hon fått munkavle av statsministern. Det tenderar att hoppa grodor ur hennes mun med jämna mellanrum, och Reinfeldt ville inte ha upp massövervakningen eller integritetsfrågan på dagordningen i EU-valet. Den skulle tigas ihjäl, vilket gjordes framgångsrikt.

Ask begravde frågan om den svenska datalagringen i en utredning. Dagen efter EU-valet var hon dock snabbt på banan igen. Den tillfälliga lagarna om preventiva och hemliga tvångsmedel, exempelvis buggning, ska permanentas.

Beatrice Ask besökte Aftonbladets Brottscentralen. Där fick hon muthugg av kriminologen Janne Flyghed, som pekar på en konstant utbyggnad av hemliga tvångsmedel sedan 1945 men framför allt lyfter fram att dessa metoder är synnerligen ineffektiva. Detta enligt regeringens egen utredning.

I Sten Heckschers utredning om hemliga tvångsåtgärder, som presenterades 2012, fastslås att ”preventiva tvångsmedel framstår således som en synnerligen ineffektiv metod”.

Självfallet måste polisen ha verktyg för att bekämpa brottsligheten. Polisen får inte bli tandlös. Samtidigt ska den inte få allt den pekar på bara för att den är lat. Lagstiftaren måste väga vikten av tvångsåtgärder i brottsbekämpande syfte med dess nytta.

I detta specifika fall upprepar Ask och polisen att det är tvångsåtgärder som bara får användas mot grov brottslighet (med fyra års fängelse i straffskalan). Detta är förstås inte skrivet i sten.

Polisen ska ha rätt att använda buggning i vissa fall. Men regeringens sedvanligt nonchalanta inställning till integritetsaspekter och gränser för polisens befogenheter gör att det inte går att lita på den ett dugg i dessa frågor.

Det är därför en god utgångspunkt att förhålla sig kritisk till allt som kommer ur Beatrice Asks mun.