Det blåser en feministisk vind över Sverige. I alla fall om vi får tro Gudrun Schyman, Gustav Fridolin och några andra framstående politiker som säger sig kämpa för jämställdhet men som i stället valde att bli feminister.
Tydligt är i alla fall att såväl de politiska partierna som journalisterna som ska granska dem har feminism på tungan i var och varannan mening.
Svensk nyhetsrapportering är i dag kraftigt vinklad för att belysa kvinnors situation. Det slår igenom på alla tänkbara nivåer och i alla möjliga ämnen. När ungas hälsa granskas är det flickor som är i blickfånget. Inte pojkar. Att det finns skäl att tro att pojkar missgynnas betygsmässigt i skolan är irrelevant. Att fler unga killar än tjejer tar livet av sig är tydligen inte viktigt när hälsa diskuteras.
När arbetsmiljö kommer på tal är det kvinnors arbetsmiljö som är intressant. I Arbetsmiljöverkets rapport (PDF) lyfts särskilt kvinnors arbetsskador och stress på jobbet fram, och det täcks givetvis beredvilligt av medierna som inte missar ett tillfälle att vinkla en nyhet.
Ingen frågar efter männen. Att nästan alla som dör på sitt arbete är män tas det ingen notis om. Enligt Arbetsmiljöverkets statistik dog år 2013 totalt 33 personer i arbetsplatsolyckor i Sverige – 32 av dem var män. Vart tog genusanalysen vägen nu plötsligt?
Allt detta har fått mig att fundera över om det inte är så att vi män betraktas som skräp i samhället. Kanske är det precis det vi anses vara. Vi är ju våldtäktsmän. Vi misshandlar våra fruar och flickvänner (tydligen för att vi hatar kvinnor och har ett maktbegär). Vi startar krig. Våra synder gör att vi förväntas stå ut med att bli hånade, förlöjligade och tilltufsade. Slaget kommer ju ”underifrån”. Hämnden är ljuv.
Jag tillhör verkligen inte de lättkränktas samfund. Men det retar mig att det kollektivistiska tänkandet gått så långt att det blivit kutym i Sverige att prata illa om män som grupp, och att klistra begreppet ”hat” på all kritik mot den feministiska konformismen.
Könskodningen av problem i samhället är obehaglig. Den ger grönt ljus åt att klämma åt en påstått privilegierad grupp – alla män. Och den vore otänkbar om den riktats mot vilken annan grupp som helst. Men eftersom män, i synnerhet vita, anses vara så förfördelade i samhället verkar misandri ses som berättigat. Nästan något slags självförsvar.
Jo, visst finns undantag, medger feministerna. Alla män våldtar inte, alla män har inte mer makt än kvinnor. ”Men generellt sett så…”, säger de och upprepar sedan: Män våldtar. Män misshandlar. Män krigar. Och som om inte detta vore nog kör män sämre i trafiken också. Det finns knappast någon gräns för vad det manliga könet är ansvarigt för. Känner du, manlige läsare, tyngden på dina axlar?
Att feminister strävar efter ett jämställt samhälle i vilket människor behandlas som unika individer motsägs med kraft av det kollektiva skuldbeläggandet av män och den generaliserande bilden av mannen som social varelse. När samma feminister är lika intresserade av båda könens lika rättigheter och skyldigheter, kan en fruktbar diskussion skapas. Men dit är det uppenbarligen väldigt långt.
Längs resans gång tänker jag inte känna skuld eller ta ansvar för vad andra individer företar sig. Det borde inte du heller göra, oavsett vilket kön du råkar ha fötts med.
Håller helt med!
Men det retar mig att det kollektivistiska tänkandet gått så långt att det blivit kutym i Sverige att prata illa om män som grupp, och att klistra begreppet "hat" på all kritik mot den feministiska konformismen.
Ja, det är obehagligt på riktigt detta. Men för min del känns det dock bättre nu än för några år sen. Tidigare så kände jag mig ensam som feminismkritisk, nu hittar jag för mig nya människor hela tiden (som dig nu idag) som står upp mot denna åsiktshegemoni och låter slagord i syfte att tysta (så som "kvinnohatare") rinna av som vatten på en gås.
"Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad."
Det ger mig hopp att se att goda människor inte längre är tysta.
/Ninni
Skribent på Genusdebatten.se
Jag tror de flesta män tar feministerna med en klackspark. Så länge feministerna inte på allvar hotar männens liv kommer de få hålla på. Om de går för långt kommer vi nog få se på andra bullar. Vi får komma ihåg att män har en sak som kvinnor inte har i samma utsträckning: fysisk styrka och agressivitet, vilket är anledningen till att kvinnorna aldrig kommer lyckas ta makten till 100% i samhället.
Ute på krogen i går frågar jag en kvinna
—————————————-
Jag – Har du pojkvän?
Kvinna – Om jag har pojkvän?
Jag – Ja, exakt.
Kvinna – Jag kan väl ha flickvän? Antar du bara att jag har flickvän?
Jag – Ska man märka på ord?
Kvinna – Nej, kanske inte. Jag har två killar som jag träffar sporadiskt, men inget förhållande med endera av dem.
—————————————
Denna kvinna var jag inte intresserad av utan förde bara en kort konversation för sakens skull. Att kvinnor blir upprörda om man frågar dem om de har pojkvän och inte frågar ifall de har flickvän symboliserar svenska kvinnor. Och så gör även att de måste ta upp tänkare så som Rousseau och Freud vilka levde under 1700- respektive 1800-talen. Dessa personer har goda tankar men kvinnor i Sverige måste hela tiden peka på den misogyna bilden tänkare (så som Rousseau och Freud) framförde under dessa sekel. Är det någon svensk politiker eller journalist som t.ex. framfört Freuds kvinnosyn om att kvinnor har penisavundran? Nej, det har ingen. Punkt slut.
// Magne
"Alla män våldtar inte, alla män har inte mer makt än kvinnor. "Men generellt sett så…""
För att återigen dra paralleller med ett annat fenomen i tiden:
Jag är inte rabiat manshatare, men…
Jag är stolt kvinnohatare.
F! bör med rätta kallas för extremister. T.o.m. i Sverige är de extrema, men om man jämför med partier i utlandet ligger de så långt vänster att de nästan gör en full cirkel och blir höger.
Alla dessa fullständigt idiotiska saker som F!:s partitopp sysslar med måste verkligen nå allmän kännedom.
http://affes.wordpress.com/2014/06/06/fi-och-den-mediala-rakmackan/
Kollektiv och inte individuell skuld, är totalitarismens kännetecken.
@ Amnexis
Det finns ju en viss i detta kommentarsfält hyllad kollektivistisk webbsajt som för samma resonemang.
"Jag är inte rabiat muslimhatare, men…"
Jag vet redan var du står anonyma ufot, du kritiserar hellre mig och avpixlat än FI och kommunistbygget EU. Du har upprepade ggr avslöjat din böjelse för vänsterstollars retorik kring avpixlat och SD.
Jag är inte rabiat svenskhatare, men…
…eller var det något av mer substans lustiga herren ville förmedla?
Var inte så ängslig.
Luta dig tillbaka och konstatera lugnt att du är bäst, tillsammans med alla oss andra vita män.
Svarta, muslimer och kvinnor väljer alltid att bo hos dig och mig om de har möjlighet att välja, de känner sig bara lite obekväma med just detta, att de väljer oss.
Visst gnäller de om strukturell rasism och kvinnofientlighet men aldrig att de överväger att ta vägen någon annanstans. Aldrig.
Låt dem hållas. Somna om.
Gäsp.
Media publicerar generellt inte uppgifter om etnicitet i när de rapporterar om brott. Jag tycker att det är en bra princip.
Men vilka uppgifter kommer alltid med? Ålder och kön. Jag tror att journalister inte tänker till.
Vad som stör mig när det utelämnas, och det utelämnas oftast, är en sammanfattning av bevisen.
/B