Händelse läggs till händelse och allra mest slås jag av elevernas attityd och avsaknad av respekt. Bristen på elevansvar, och bristen på regler och konsekvenser från lärarnas och skolledningens sida. En del har ytterkläderna på sig under lektionerna, mössor och jackor. Elever kommer och går, lite hur som helst. Tuggummin tuggas. Elever brottas med varandra. Hög musik på. Några dansar på borden. Ögon stirrar stint in i mobilerna. Spottloskor på golvet. De skriker. Brölar. Okvädingsord riktas mot katedern.

Detta vittnesmål från en lärarvikarie på en vanlig högstadieskola i en Stockholmsförort skrämmer och förfärar. Skolans lärare pratar om att ”återta skolan”, som vore det ett krig mot ett gäng ligister.

I en arbetssituation som ser ut som läraren beskriver den är det inte bara omöjligt för läraren att visa någon som helst pedagogisk talang – det är också omöjligt för enskilda elever att utnyttja sin förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Alla förlorar. Alla mår i slutändan dåligt.

Det är en skam. Inget mindre. Ett grundproblem är att svenska politiker har fråntagit läraren dennes auktoritet. Eleverna har fått makten. De har förvandlats till kunder som förväntas ställa krav på tjänsten (undervisningen), vilket har förskjutit resultatet undervisningen till läraren i stället för eleven. Detta har förgiftat hela skolsystemet.

Det finns naturligtvis motexempel. Skolor som fungerar jättebra, där lärarna får utrymme och en realistisk chans att göra ett bra jobb. Men jag tror att skräckexemplen är ett tecken på något större och mer omfattande än bara problem på en enskild skola.

Jag känner själv igen stycken av lärarens berättelse från min tid i grundskolan. Då pratar vi 90-tal. Förfallet har pågått under lång tid. I decennier.

Det pratas mycket om betygssystem och driftsformer. Alliansen har infört ett nytt betygssystem. Vänsterpartiet vill att friskolor ska bli kommunala igen. Men om det är någon som ska återta något är det lärarna. Det Sveriges lärare som måste återta svensk skola.