För många nationella prov. För många läxor. Ett orättvist betygssystem. För mycket stress. Risk för ökad psykisk ohälsa bland unga.
Kritiken mot den svenska skolan har haglat på senare tid. Ett antal rektorer har krävt att de nationella proven görs om. Där finns säkert saker att förbättra, men påståendet att svensk skola har för många prov har flera lärare ställt sig frågande till.
Ordföranden i Sveriges Elevråd, Mimmi Garpebring, kritiserar det nya betygssystemet. Det finns säkert brister i detta precis som i alla betygssystem. Men den omåttligt stora fokuseringen på just betygen gör att alla andra aspekter som påverkar om en skola är bra eller dålig, och om eleverna får med sig nödvändiga kunskaper till vidare studier, läggs åt sidan. Problemet i dag är ju att universitet och högskolor får sökande som inte ens har baskunskaper i de ämnen de vill läsa.
Vi måste dessutom försöka lyfta blicken lite över den svenska skolan och titta på hur det ser ut i andra länder. Ställs verkligen så hårda krav på svenska skolungdomar att svensk utbildnings- och skolpolitik skapar ”en generation elever med psykisk ohälsa”?
Nej. Problemet med svensk skola har under lång tid tvärtom varit att kraven varit för låga. Om vi jämför med studiebördan i de konfucianska lärosystemen i länder som Kina, Japan och Sydkorea – som jag för övrigt inte anser att vi ska kopiera – glider svenska skolungdomar på en räkmacka i 12 år. Detta är också något vi hör från utbytesstudenter vid svenska universitet. De chockas av den låga kravnivån.
Om man har gått i skola i nio år och kraven hela tiden har varit låga, är det såklart oangenämt när det plötsligt ställs högre krav på gymnasiet. Men alternativet – en kravlös skola som värderar ”elevinflytande” högre än kunskap – vore en fortsatt väg utför.
Till detta ska adderas att skolan i dag är en kundmarknad där kunden, eleven, och dennes föräldrar ställer krav på att läraren minsann ska erbjuda så bra undervisning att gosse- eller flickbarnet får högsta betyg. Precis som vi kräver att bredbandsuppkopplingen ska vara så snabb som utlovats. Udden riktas mot lärarens pedgogiska kapacitet i stället för elevens förmåga att tillgodogöra sig undervisningen.
Detta tankesätt har jag själv stött på många gånger även på svenska universitet. Lärare kritiseras, examinationer ifrågasätts. Allt handlar om att eleven själv ska komma vinnande ur striden. Jag tycker kort sagt synd om lärarna i dagens svenska skola. Respekten för deras yrke och kompetens är helt borta. För detta bär partier till både höger och vänster ett gemensamt ansvar.
Mest av allt behöver nog svensk skola lugn och arbetsro just nu. Inte att kastas in i ännu en förändringsprocess, som mycket väl kan komma om en rödgrön regering vill visa handlingskraft efter valet.
Detaljstyrningen av skolan måste upphöra. Respekten för läraryrket behöver återupprättas. Makten över klassrummet ska inte ligga på den enskilde eleven.
Tyvärr tror jag att många mörka år väntar för svensk skola.
Kunskaper värderas lågt idag, rätt åsikter är allt.,,,
Detta kommer som ett brev på posten efter politikernas ansträngningar att "minska klyftorna" i samhället.
Att fokusera på att "minska klyftorna" är dock att närma sig problemet under felaktiga förutsättningar. Sverige hade tidigare relativt små sociala skillnader, med obetydliga gruppmotsättningar, inga etniska eller religiösa motsättningar, osv.
Detta berodde på en stor homogenitet, en gemensam kultur, liknande värderingar, och att man sinsemellan respekterade varandra. Allt detta är borta nu. Politikerna driver officiellt, även i grundlagen, idén om att "gilla olika", dvs att vi ska ha olika kulturer, olika värderingar (men fan ta den som inte har rätt "värdegrund") och att landet ska vara heterogent. (Förre skolministern Ibrahim Baylan har t.ex. sagt att det är viktigt att göra skolan "maximalt heterogen". Man kan naturligtvis fråga sig varför — det lär ju inte förbättra PISA-resultaten.)
Att i ljuset av detta tala om "klyftorna" och hur de ska minska är att ha tappat orienteringen. Jag förstår varför det kan hända (då vänsterns retorik aldrig varit intellektuellt bärkraftig), men det är ändå exempel på en tankefigur som måste överges. Vänstern har, sin retorik till trots, börjat arbeta för ökande klyftor och skillnader. (De drömmer fortfarande om sin klasskamp, som hade blivit alltför urvattnad i "det gamla Sverige" som Mona Sahlin kallade det.)
Det går naturligtvis inte att "minska klyftorna" mellan t.ex. en elva-barnsmor, analfabet och korantroende å ena sidan, och en modern, sekulariserad systemingenjör, med resande jobb inom en internationell koncern å den andra. Det går inte att minska klyftorna mellan rumänska tiggare från resandefolk som bor i kåkstäder, och den strävsamme entreprenören som byggt ett företag med hundra anställda och fått ihop sina första tio miljoner till ett hus på någon åtråvärd Google Map-adress. Det är inte ens önskvärt. Entreprenören skapar värde — låt honom fortsätta med det. Det var så Sverige tog sig ur fattigdomen. Det ligger inget egenvärde i att vi blir fattiga igen.
Skillnader kommer alltid att finnas. De beror främst på att vi är olika. Jag vill påstå att merparten av de problem skribenten pekar på är orsakade av en aggressiv fördelningspolitik som syftade till total (socialistisk) utjämning, i kombination med den naiva föreställningen att resten av världen också har rätt att komma hit och "bli utjämnade" på den svenska skattebetalarens bekostnad. Inget kunde vara felaktigare.
Det finns naturligtvis även andra skäl till att den nuvarande migrationspolitiken ser ut som den gör, men vänsterns eviga tal om "klyftor" är en av orsakerna till att förfallet går extremt snabbt just i Sverige. Vänstern förstår inte ekonomi och har aldrig ens velat försöka. Skribenten ovan tror t.ex. att "Sverige är rikt" om man kan hitta en fin villa i Djursholm. Men det är ju privat egendom? Det är inte statens, och någon annans ackumulerade värde är inte föremål för politisk konfiskation i ett fritt land. Det är tankefigurer vänstern måste överge.
Sverige är inte alls rikt. Det är dags att vänja sig vid tanken på att Sveriges HDI sjunker som en sten. Och den främsta anledningen är att även den s.k. "högern" i Sverige anammat en i grunden marxistisk grundfilosofi.
Marxismen är det ojämförligt största fiaskot i mänsklighetens historia. Ändå håller en majoritet sig krampaktigt fast vid denna vulgära irrlära. Det är svårt att sluta tro på Marx, när man väl tagit giftet till sig.
Helt rätt. Den svenska skolan behöver ge lärarna kontrollen över klassrummet. Eleverna behöver riktig kunskap, inte enbart yrkeskunskaper. Inriktas utbildningen på arbetsmarknaden är det lätt att strunta i att sträva efter högre kunskap, dvs lära sig skriva och räkna ordentligt och inte memorera basläggande kunskaper.
Lyssna på: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4645. Det här är en programserie där du deltagit, Hans. Lyssna till Achmed vad hans anledning är till att han inte gick gymnasiet. Han blev tydligen utslängd från två skolor. Enligt honom själv "gjorde han allt förutom att gå till lektionerna eftersom han alltid har haft lätt för att lära sig, han kollade på dokumentärer, men skolan skapade aldrig den lusten. Han hade lätt för att lära sig och var klar inom 10 minuter, och då hittade han på dumma saker. Han ville ut på arbetsmarknaden." Är det här en korrekt bild som Achmed ger? Är det så att Sverige har en massa elever som Achmed, som har för lätt för skolan och måste få svårare uppgifter? Annars riskerar skolan att missa dess aunderbarn och de gör dumma saker? Kan det vara det som är fallet? Svensk skola måste ställa högre krav på eleverna annars hoppar sådana som Achmed av skolan?
Man får tycka som man vill, jag väljer ändå att tveka inför Achmeds beskrivning. Den eleven som är duktig gör ofta uppgifterna enkelt och klarar åtminstone godkänt på proven och kan söka sig vidare efter gymnasiet. Den som har svårt för att lära skiter i skolan eller anstänger sig till det yttersta för att få ett godkänt resultat. Eller tar en yrkesinriktad utbildning som denne kanske finner intressant och givande att arbeta inom. Achmeds teori om att han hade lätt för att lära och blev understimulerad tycks inte särskilt sannolik. men så här resonerar eleverna. Läraren är det alltid som är felet eller hur skolan arbetar med sina elever. Kanske dags för Achmed att fråga sig om han skulle ansträngt sig lite mer om han nu ville gå klart gymnasiet?
// Magne
Och varför talar vi inte om de bästa eleverna? Vi behöver söka efter de allra bästa. Det är de bästa som kan få samhället att ta fram kunskap. Den stora massan kan enbart arbeta inom produktion. Viktiga politiska ledare, stora vetenskapsmän vilka är de som verkligen omdanar samhället är de som ska prioriteras. Om en stor massa inte presterar särskilt bra är viktigt att beakta men man bör förstå var krutet ska läggas.
// Magne
Helt rätt. Men i Sverige talas bara om svaga elever. Det är fult att vara över medel.
Jag vet för övrigt inte om jag någonsin hört politiker diskutera hur vi ska stimulera de allra bästa eleverna i den mediokra svenska skolan. Jo, Jan Björklund har nog nämnt det några gånger. Cred för det. Men Folkpartiet vill samtidigt styra alldeles för mycket i skolan
Björklund och ni grinade om experimentskolan och sen inledde ni en epok med lika mycket experimenterande som på 70 talet.
Det är därför jag hatar politik. Den förutsätter oändlig enfald för att praktiseras.