Det här inlägget skulle inte behöva skrivas. Men i det politiska klimat som råder i Sverige känner jag ändå att det måste ventileras. Komma ut. Vädras.
Jag är en vit man. Jag är inte medelålders, men om inget oförutsett inträffar är det ju en tidsfråga. Jag lever i ett heterosexuellt förhållande. Kanske får jag lite extrapoäng av vänstern för att min fru kommer från ett utomeuropeiskt land (men det kan å andra sidan också vara så att jag misstänkliggörs eftersom det ofta antas att vita män i väst importerar kvinnor från öst för sitt höga nöjes skull. Säker kan man aldrig vara).
Vi har inte diskuterat jämställdhet särskilt mycket. Vi har tagit dagen som den kommer, och det har fungerat bra så långt. Anmärkningsvärt nog utan politiska pekpinnar.
Vi delar på matlagningen. Det är skönt att kunna avlasta varandra. Vi tvättar och städar tillsammans. Det är mer effektivt så. Vi delar sålunda på hushållsarbetet och fördelar det efter vad som passar den ena och den andra bäst. Hon sköter saker som är mer pyssliga eftersom mina klumpiga händer inte är till någon större nytta i dessa fall. Det inkluderar att laga cykeln. Jag är å andra sidan rätt hyfsad på att putsa fönster, skura kakel och jaga dammråttor.
Jag har körkort men vi har ingen bil. Tycker inte att det behövs för tillfället. Jag cyklar både till och i jobbet. Det går snabbare än att åka tunnelbana och är dessutom skönt eftersom jag annars sitter inne på ett kontor hela dagarna. Jag sopsorterar och pantar allt som går att panta. Jag tränger mig inte i vare sig krog- eller kassakön.
Jag tycker kort sagt inte att jag har någonting att be vare sig Åsa Romson eller någon annan politiker om ursäkt för. Ändå får jag nästan dagligen veta att jag såsom tillhörande kollektivet män, är ansvarig för väldigt mycket elände i världen. Våldtäkter. Hustrumisshandel. Miljöproblem. Psykisk ohälsa. Jag förväntas reagera, ta kraftfullt avstånd. Men jag förstår inte varför.
Det enda som förenar mig med en våldtäktsman eller hustrumisshandlare är ju könet. Något vi föds med. Personer med en mörkare hudfärg uppmanas inte ta avstånd från brott som begås av andra med samma hudfärg. Att antyda att brottslighet skulle ha något med etnicitet att göra är uteslutet. Annat är det med gruppen män.
Den svenska jämställdhetsdebatten mår inte bra. Den har tillåtits urarta i ett öppet mansförakt som jag och många med mig tycker är både kränkande och kontraproduktivt.
När män är i majoritet kallas det gubbvälde, när kvinnor är det kallas det jämställdhet. När män hjälper andra män kallas det patriarkat. När kvinnor hjälper kvinnor kallas det systerskap.
Vi har kort sagt fått ett både besynnerligt och obehagligt politiskt klimat i Sverige. Anti-individualismen och det kollektiva skuldbeläggandet har gjort storstilad comeback. Denna gång förklädd till antirasism och jämlikhetsvurm.
Min fråga till Gudrun Schyman, Åsa Romson och alla andra radikal- och statsfeminister där ute är enkel: Jag är man. Men är jag också en människa i era ögon?
Miljöpartiet gullas med av journalister. Bra att de fått lite mothugg. Etablissemanget brukar dock inte vara lika vänliga när SD "generaliserar". Fast till skillnad från MP har SD sanningsenlig fakta.
Här har vi etablissemanget som hävdar att Jimmie Å. "generaliserar" om att muslimska män är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken: http://www.youtube.com/watch?v=VuPXEc5dwpM. Och det är de, men det finns inte statistik tillgänglig från de senaste åren eftersom staten beslutat att statistiken kan vara obehaglig (muslimer är överrepresenterade m.a.o.), och valt att inte publicera våldtäktsstatistik som berör vilka som utför dåden.
/ Magne
Expressens Karin Olsson rackar ner på sin pojkvän/partner (eller utrycker sig åtminstone rejält nedlåtande och ”lilla gubben nog kan du bättre…”) genom en av landets starkaste megafoner: http://tinyurl.com/q2wh99j
Bortsett från den larvgt kränktschmalziga tonen finns det en hel del intressanta frågor att ställa:
1.Varför orkar Expressens kulturchef och överfeminist inte skriva om ”ignorans” utan att kleta det på män (alltså inte ”ignoranta personer” oavsett kön)? Hon själv skulle säkerligen inte vilja bli beskriven som ”den där *kvinnan*”, "typiskt brudigt" etc.
2. Hur feministiskt eller radikalt är det att se sina barn som en förlängning av dig själv, och bara dig själv? Hela KO:s sätt att skriva signalerar att hon betraktar barnen som sin ägodel – mannen/fadern är knappt med på ens ett hörn och förväntas definitivt inte vara med och fatta några beslut som räcker längre än vad det blir till middag. Däremot har han tydligen lärt sig att vara en bra kock, men detta främt för att Karin ville det. Kan det bli mer objektifierande? Tihi!
3. Ifall det handlar om att Olsson nyligen bytt upp sig till en ny man, och att han därmed inte är biolgisk far till något av henes barn, var kommer den tidigare partnern in i bilden? Har han vägrat att ta sin del av vårdnaden eller blev han avhängd från kontakt med ungarna? (jag råkar känna till vem KO hängde med under flera år tidigare, och det är något som ganska många även ”i branschen” vet, därmed är han implicit ”outad” i den här krönikan).
4. Vilket slags värde har det att kvinnliga medieproffs sitter och gnäller offentligt/privat över sina killar, pappor, gamla lärare etc och gör dem till representanter för alla män? (Liza Marklund, Malin Wollin, Lady Dahmer, Linda Skugge m fl har kört samma trick hundratals gånger). Och vad tycker Karins kille om att inför hela landet, och bekantskapskretsen, bli beskriven på detta hjärtlösa vis?
"Vi får hata men inga andra linjen" fungerar inte.
Hans:
Vad tycker din fru om den svenska statsfeminismen/genustänket utifrån sin kulturella bakgrund? Jag antar att hon inte är någon entusiastisk anhängare då hon sällskapar med dig, men har ni diskuterat detta med Sveriges politik som allt mer liknar ett dagis med tillhörande sandlåda?
Micke:
Ja FI måste byta taktik nu. Man kan inte bara hata män och sverigedemokrater och tro att det är en politik som skapar tillväxt.
Men FI ser tyvärr det som sin självpåtagna livsuppgift att hata vita män och det svenska sekulariserade samhället.
FI pratar aldrig om kvinnoförtrycket inom vissa religioner så det renderar dem en hycklarstämpel i min bok. Gudrun har grov abstinens och vill in i det välbetalda riksdags-rampljuset igen…
Amnexis: Hon är inte politisk, vilket har sina förklaringar givet varifrån hon kommer. Men hon är definitivt inte vänsterfeminist, vilket förstås är skönt. Det hon har reagerat mest över så långt är skattetrycket. Jag tror att de statsfeministiska perspektiven behöver tid att sjunka in…