I Sverige är det särintressena som hörs mest. I synnerhet de som vill se speciallagstiftning bara för dem, som vill ha särskilda rättigheter och nästan alltid vill att andra ska betala för kalaset.
Att ett litet extremistparti som Fi av svenska medier utpekats som ”vinnare” under politikerveckan i Almedalen, efter att ha lyfts fram i ljuset av samma medier, är ganska talande för det rådande politiska klimatet i Sverige. Det är fåfrågepartierna, hbtq-aktivisterna, vänsterstollarna, som får genomslag. Men hur representativa är de?
Inte särskilt. De flesta är varken queeraktivister, könskampsivrare eller miljöfanatiker. De flesta är inte överdrivet intresserade av dessa frågor utan försöker bara få sin vardag att gå ihop. Kvotering till börsbolagens styrelser är en icke-fråga för alla utom ett fåtal inom den politiska eliten. Inte ens för frågan om tvångsdelad föräldraförsäkring, som drivits av toppolitiker och opinionsbildare i många år nu, finns ett brett folkligt stöd.
Diskrepansen mellan det som får sägas i offentligheten å ena sidan och det som det breda folklagret de facto tycker å den andra, blir allt större. Detta är ett bekymmer. I praktiken är många av de frågor som lyfts av opinionsbildare i gammelmedia och på nätet perifera för flertalet. Vi får därför en märklig kantring i debatten. Den är helt enkelt inte relevant för flertalet.
När de åsikter som vädras offentligt misstas för folkets sanna vilja uppstår föga förvånande total förvirring när tio procent av väljarkåren – i radikalfeminismens, antirasismens och genusvetenskapens gyllene tidsålder! – säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna.
Mediebilden i tiggerifrågan är ett exempel på glappet mellan folkopinion och tyckarelit. I våra medier utpekas ensidigt all kritik mot tiggeriet som en form av empatilöshet och rasism samtidigt som det nära nog skrivs hyllningsreportage om dem som tigger (jag undrar särskilt varifrån den liberala vurmen för att sitta med handen i vädret att fråga efter pengar utan motprestation kommer).
Frågar du oss som brukar kallas för ”vanligt folk” är entusiasmen inte fullt lika stor. Vi tycker nog tvärtom att det är ganska påfrestande att personer hojtar efter pengar när vi åker tunnelbana eller går och handlar. Varje dag. I Danmark är hållningen inte lika finkänslig, och även i Norge är frågan om ett tiggeriförbud uppe för diskussion. Sverige står åter igen ut som landet där tolerans ges betydelsen allt åt alla.
Samma tendens kan ses i invandringsfrågan. Sju av åtta riksdagspartier står bakom den nuvarande migrationspolitiken. Men nästan varannan svensk vill enligt SOM-institutet ta emot färre flyktingar. Ungefär lika många anser att SD har bäst politik på området (vilket alltså inte betyder att man nödvändigtvis är beredda att rösta på partiet).
Åsiktspluralism är bra. Men den måste tillåtas även i det offentliga rummet utan att vissa spårar ur fullständigt och liknar sina motståndare vid polismördare eller rasister. Ett beslut i riksdagen ska dessutom inte behöva innebära att det läggs ett lock på all debatt i frågan. Det borde snarare vara en uppmaning till fortsatt debatt.
Det är som om majoriteten plötsligt anses som extrem och avvikande, ett villebråd att få håna och slå ned på. Den hyllade toleransen för olikheter upphör då. Kristdemokraterna gjorde ett försök att tala för den tysta majoriteten när Göran Hägglund myntade begreppet ”verklighetens folk”. Det hånades givetvis och tolkades som intolerans mot minoriteter (vilket det aldrig var). KD fegade ur och övergav begreppet.
Men vi var många som förstod vad Hägglund menade. Verklighetens folk, vanligt folk – kalla det vad du vill. Vi är en tyst majoritet i dagens Sverige. Vi som inte lever våra liv genom politisk aktivism, skriker ”död åt familjen!”, sätter barnen i genusdagis eller eldar pengar på grillen. Vi finns faktiskt, och vi är rätt många.
Vi vill bara ha lugn och ro och leva våra traditionella Svensson-liv i fred. Det känns som att just det är något av det mest provocerande man kan begära i dagens Sverige.
Om du vill förbjuda mig att komma till Sverige för att tigga pengar, är det så inte ett exempel på att du vill ha särlagstiftning till fördel för dig och till nackdel för mig?
Jag uttrycker inte stöd för ett tiggeriförbud.
Libertarianer är ett särintresse. Prostituerade som vill ha ett papper där det står att dom inte behöver betala skatt (legalisering) är ett särintresse.
Svenskt näringsliv som libertarianer tjänar i valtider är ett särintresse.
Almedalen är en cirkus skapad av alla som deltar inklusive dom som lägger vikt vid vad som pågår där.
Hur gick du från legalisering till skattefrihet?
Jag uttrycker inte stöd för ett tiggeriförbud.
————————-
Nej det kan man inte göra såvida man vill att prostitution ska vara legalt eftersom en legalisering i praktiken innebär skapande av ett skattefrälse.
Nu är det ju tillåtet att sälja sex men inte att köpa enligt Sexköpslagen.
Så prostitution är tillåtet i Sverige.
Svårt att se att en affärstransaktion där det är föbjudet att betala är tillåten
Sveriges hela mediekår har intagit ett väldigt humanistiskt perspektiv. Allt ska det vridas och vändas på. Faktum kvarstår att svensken lever ofta ett Svenssonliv, och vill så ha det i framtiden.
Kanske du låter lite konservativ i din hållning, Hans? Du vill t.ex. bevara traditioner och värden, där familj, gemenskap och självständighet är viktiga att bevara för dig. Kanske en frihetlig liberal konservatism, må passa in på dig?
/ Magne
Nej, inte riktigt. Alla får naturligtvis leva sina liv efter eget huvud. Det är att vara liberal.
Däremot är det värt att notera att det avvikande och annorlunda ges en väldig uppmärksamhet i Sverige i dag och att det, precis som i fallet med vita heterosexuella män, anses OK att håna och förödmjuka majoriteten, det "normala".
Är det inte ett lite förenklart synsätt du har på Liberalism, Hans? Att vara liberal är att leva sitt liv efter eget huvud? För jag tror nog humanister säkerligen också lever efter eget huvud, men många tycks dock vara naiva i både ekonomiska termer och lagbestämmelser.
Liberalism innebär fria marknader, demokrati, yttrandefrihet, äganderätt (rätten till sitt eget arbete).. Och nyliberaler vill minska statens inflytande, där söker man minimera staten till det minsta, vilket jag anser staten ska vara. Det möjliggör individens -bestämmande och självständighet.
/ Magne
Att FÅ leva sitt liv efter eget huvud, och att TILLÅTA att andra gör det även om de fattar beslut i sina liv som man själv inte instämmer i eller rent av tycker är förskräckliga, är att vara liberal i mina ögon. En del av att vara liberal, kanske ska tilläggas.
Det är något alldeles uppenbart fel med en religion som föreställer sig att deras gud tillåter de troende — ja, till och med uppmanar dem! —
1) att hugga huvudet av sina fiender,
2) att gifta sig med småflickor,
3) att betrakta sina hustrur som boskap,
4) att förstöra västerländska konst- och kulturskatter,
5) att skära i barns könsorgan,
men förbjuder de troende att äta en skinkmacka till lunch.
Likaså är det något alldeles uppenbart fel med västerländsk lagstiftning, som menar att detta groteska, förmoderna beteende skulle utgöra en omistlig "frihet", religionsfriheten.
Alla punkter ovan är normalt kriminella och faller under allmänt åtal, men när det gäller islam ska vi vara "toleranta" mot detta extremt fördomsfulla beteende.
Varför? Jo, en miljard människor underkastar sig en påhittad "gud" som de kallar Allah. Och då "måste" vi i Väst acceptera allt det vanvett dessa människor orsakar?
"De" har således "friheten", medan "vi" har skyldigheten att acceptera deras övergrepp. Samtidigt skulle vi, om vi handlade på samma sätt, dömas hårt av vår lagstiftning.
Väst har givit upp tanken om likhet inför lagen. Väst har givit upp tanken på jämlikhet. Väst har givit upp sin egen auktoritet på sitt eget territorium, därför att fanatiska människor hojtar Allahu Akbar. Väst behandlar sina egna medborgare sämre än de förmoderna stollarna. Därför går Väst under.
Jag förstår hur du tänker, Hans. Jag instämmer i att det är ett element som ingår i liberal ideologi, det att inte vara låst i en exakt föreställning. Samtidigt brister din typ av liberalism i konkretion, och gör det svårt för andra (och mig) att närmare förstå ditt förhållningssätt. Jag har länge haft uppfattningen att det är till liberalismens fördel att konkretisera sina ståndpunkter.
/ Magne
Jag tror inte att man ska slå fast i detalj exakt vad det innebär att vara liberal. Jag är livsstilsliberal, vilket gör att det viktigaste för min del är att jag och alla andra får leva våra liv som vi själva vill så länge vi inte skadar någon annan. Det är en enkel men icke desto mindre radikal princip i en välfärdsstat.
Inom borgerligheten finns en samstämmighet kring att låga skatter är den viktigaste frågan (Fredrik Segerfeldt återkom till detta nyligen i en artikel i Liberal Debatt). Jag är inte alls övertygad om detta. Den är självfallet viktig – både principiellt och som en frihetsfråga. Men det finns en uppsjö av morallagar som inskränker våra liv på ett påtagligt sätt och som liberaler borde angripa mer unisont. Allt är inte ekonomi.
Kan man vara pragmatiskt liberal?
Rökförbudet på restaurang uppskattar jag väldeliga, att kunna komma hem efter ett krogbesök och inte stinka rök är härligt.
Men visst är det en inskränkning i restaurangägarens förfogande av sin verksamhet, dvs i någon mening icke-liberalt.
Kan jag gilla rökförbudet och ändå få kalla mig liberal?
Eller blir jag automatiskt någon variant av alla de sorts fascister som sägs existera?
Jag gillar också rökfria miljöer. Helt klart är det trevligare att vistas på både pubar och restauranger i dag än tidigare.
Men. Jag tycker fortfarande att det måste vara upp till ägaren att bestämma. Om någon vill öppna en cigarrpub för personer som älskar cigarrer, ska personen förstås få göra det.