Sverigedemokraternas retorik och politik har anpassats. De vassaste kanterna har slipats av. Men länken till det rasistiska förflutna finns fortfarande kvar.

Det tar inte ifrån SD rätten att höras. Men frigör oss från en del av vår plikt att lyssna. På det sättet skiljer sig Sverigedemokraterna från övriga riksdagspartier, som alla deltar i det demokratiska samtalet, och mot vilka inga vända ryggar duger. 

DN skriver om att ”värna samtalet”, apropå MP:s snabba agerande i fallet med tuttaktivisten Jenny Wenhammar.

Ovanstående citat är ledarens besynnerliga avslutning. Någon ”plikt att lyssna” kan jag inte se att någon har, oavsett vem som står i talarstolen. Däremot har vi ett ansvar att inte förhindra någon från att göra sin röst hörd. Det är om detta yttrandefrihet handlar. Ingen röst är i demokratisk mening ”mer värd” – även om vissa är övertygade om just detta (och det råkar alltid vara deras egna åsikter).

SD:s förflutna är vad det är. Men det finns en gräns när det upphör att vara intressant att ständigt påpeka vilka rötter ett parti har och ignorera vad det står för i dag. Vi börjar nog närma oss den gränsen. Ty kritiken mot SD fokuserar inte på sakfrågor utan alltmer på plattityder, uttalanden från enstaka knäppskallar samt olika sätt att sätta stämplar på partiet och dess anhängare.

En synnerligen märklig situation uppstår när medier går till angrepp mot SD-företrädare för att dessa inte lever upp till fördomar om dem – som ”nyheten” att landstingskandidaten och kriminalinspektören Mats Hellhoff är gift med en kvinna från Filippinerna. Det finns förstås inget i SD:s politik som förbjuder detta.

Mediernas infantila bevakning lär fortsätta. Sakfrågorna får stå tillbaka för angrepp på enskilda anhängare och kandidater, samtidigt som Fi och MP seglar vidare på en räkmacka. Men som sagt: den som inte gillar partiet i fråga har faktiskt ingen plikt att lyssna. Däremot ett ansvar att respektera om andra vill det.