Att den statliga massövervakningen främst drabbar helt vanliga och oskyldiga medborgare har integritetskämpar hävdat länge. Edward Snowdens läckor har bekräftat detta på ett skrämmande sätt.

Washington Post har under fyra månader granskat 160 000 insamlade mejl- och chattkonversationer samt tusentals dokument och internetkonton läckta av Snowden och insamlade åren 2009-2012. Detta är den ”bomb” som journalisten Glenn Greenwald hintat om skulle komma som avslutning på NSA-läckorna.

Nästan hälften av dokumenten innehåller namn och väldigt personlig information om användarna. Enligt Washington Post var 9 av 10 som fastnade i NSA:s gigantiska trålning helt vanliga medborgare (även amerikanska, trots att NSA lovat att de inte övervakar amerikaner). En liten minoritet av allt material är insamlad info om verkliga terrorister och legitima mål. Men den stora majoriteten är det alltså inte.

Tidningen skriver:

Many other files, describes as useless by the analysts but nonetheless retained, have startingly intimate, even voyeuristic quality. They tell stories of love and heartbreak, illicit sexual liaisons, mental-health crisis, political and religious conversations, financial anxieties and disappointed hopes. The daily lives of more than 10,000 account holders who were not targeted are catalogued and recorded nevertheless.

Detta är kärnan i problemet. Ska en statlig myndighet verkligen ha tillgång till våra mest intima konversationer med familj, vänner och kollegor? I så fall varför?


Washington Post fortsätter:

Scores of pictures show infants and toddlers in bathtubs, on swings, sprawled on their backs and kissed by their mothers. In some pictures, men show off their physiques. In others, women model lingerie, leaning suggestively into a webcam or striking risque poses in shorts and bikini tops.

NSA:s analytiker beskriver informationen som ”värdelös” men den samlas likafullt in och granskas. Det är oanständigt, upprörande och faktiskt helt oacceptabelt. Dessutom visar det åter igen att NSA har ljugit hela tiden. De övervakar amerikaner. De övervakar vanligt folk utan brottsmisstanke. Och de har gjort det länge.

Jag känner inte de människor som NSA samlat in denna information om, men jag tvivlar starkt på att en enda av dem hade agerat så som beskrivs om de vetat eller anat att en statlig underrättelsemyndighet samlade in bilderna och granskade dem.

Med den information vi har i dag, måste vi utgå från att NSA, FRA eller någon annan myndighet kan se oss när vi använder Skype. Att de läser våra intima chattloggar med flick- eller pojkvännen. Att de kollar våra mejl till bankmannen. Vi måste helt enkelt anta att ingenting vi gör okrypterat på internet är det minsta privat.

Denna vetskap kommer att påverka hur vi beter oss på nätet. Men den kommer dessvärre inte ta död på ”rent mjöl i påsen”-argumentet. Det bygger visserligen på en felaktig föreställning att den som inte har något att dölja ej heller har något att frukta från en fullständig övervakningsstat, men det grundas i en övertygelse om att den enskilde medborgaren inte är intressant för underrättelsetjänster och brottsbekämpande myndigheter och att detta i sig är en skyddande faktor.

Det kanske mest förfärande är inte statens lögner utan att massövervakningen inte har fått några politiska konsekvenser. Samtliga partier som stöder övervakningen och vill att den fortsätter i oförminskad styrka – såväl i USA som i Sverige – borde vid det här laget ha förlorat allt anseende och vara döda politiskt.

Så är inte fallet. I USA fortsätter i stort sett alla politiska ledare att beskylla Snowden för förräderi och hylla NSA som en patriotisk välgörare. I Sverige har övervakningsdebatten knappt kommit igång, och några rimliga slutsatser av att datalagringsdirektivet förkastats av EU-domstolen dras inte i riksdagen. Tvärtom vill svenska politiker att massövervakningen ska fortsätta på alla fronter.

Det är en minst sagt deprimerande utveckling. Den skulle kunna gå att vända, men inte utan ett brett folkligt uppror. Politiker lyssnar trots allt till opinionen, och om fler stod upp och krävde ett stopp för massövervakningen skulle vi plötsligt se väldigt många svenska politiker börja sjunga integritetens lov. De vet mycket väl vilken hand som föder dem.

Alla har rätt till privat kommunikation. Att den i dag huvudsakligen sker digitalt och att det finns tekniska möjligheter att övervaka den utan att vi märker det fråntar oss ingalunda rätten att kommunicera privat med familj, vänner, kollegor – eller fullständiga främlingar.

Massövervakningen är den viktigaste demokratifrågan i vår tid. Ger vi upp rätten till ett privatliv, ger vi också upp en del av vad det är att vara människa. 

Tidigare bloggat:
Den arroganta makten