Sverigedemokraterna jobbar febrilt för att tvätta partiet rent från rasistiska utspel och idéer. Det går väl sådär. När partiets toppnamn i landets största stad tvingas hoppa av fem dagar före valdagen till följd av just rasistiska kommentarer, inser nog de flesta att det finns mer arbete kvar att göra.

Men det var inte om detta denna bloggpost skulle handla. Utan om rasismen från andra hållet. Från de fina ”antirasisterna” som inte spiller ett tillfälle att stämpla SD som genomrasistiskt.

Ni har säkert sett SD:s valfilm i vilken två personer med utländskt utseende tar avstånd från rasism och gör skillnad mellan att ”värna svensk kultur” och att vara rasist. En distinktion som jag tror många ställer upp på, men som i svenska medier skulle kallas extremistisk.

Camilla Jonasson är en av personerna i filmen. Hon är engagerad i ungdomsförbundet SDU och har enligt uppgift fått motta grova rasistiska påhopp för sin medverkan i reklamfilmen (se bild nedan). Det är inte första gången det händer.

Det kan tyckas oerhört ironiskt att en kvinna med asiatiskt utseende utsätts för detta för sin medverkan i en SD-film.

Men det stärker mig i uppfattningen att rasistiska föreställningar inte stannar vid parti- eller blockgränser. De finns överallt. I alla partier, i alla grupper. Och ska bekämpas lika bestämt överallt.