Till Sverige kommer runt tvåtusen asylsökande i veckan. Den generösa asylpolitiken, med stöd av sju av riksdagens åtta partier, gör Sverige särskilt attraktivt att söka asyl i. Medelhavsländer som Italien och Grekland, dit många flyktingar först kommer, släpper mer än gärna vidare människor norröver.

Att öppna dörren, eller våra hjärtan, är inte det svåra. Det knepiga börjar när människor kommit hit. Var ska de bo? I väntan på beslut, vilket på grund av det hårda trycket på Migrationsverket blir en allt längre tid, placeras människor i upphandlade lokaler av varierande kvalitet. Paniken i att hitta platser är ofta påtaglig.

Den svåra bostadsbristen gör emellertid att även sökande som fått sin ansökan beviljad och borde slussas ut i samhället blir kvar. Tusentals personer med beviljade uppehållstillstånd sitter fast. Det finns inga bostäder, och utan en riktig bostad är det hart när omöjligt att få en egen försörjning. En tid av ingenting börjar.

Den öppna dörrens politik leder till en rekordstor tillströmning av asylsökande. Det är bra, har riksdagen bestämt. Människor som flytt sina liv och lyckats ta sig till Sverige har visserligen räddat livhanken. Men deras mål var knappast att sitta på ett asylboende och göra absolut ingenting i månad efter månad. De vill få ett normalt liv igen.

Det är ett gigantiskt bekymmer att det inte finns någon plan för hur mottagandet ska gå till, inte ens i den akuta fasen. Allt löses väldigt ad hoc. Svenska politiker som talar om öppna dörrar och hjärtan borde ha börjat där, i planeringen av mottagandet och integrationen. Inte i andra änden. Nu får många som kommer till Sverige aldrig en riktig chans. De hamnar omedelbart i passivitet.

När Annie Lööf (C) i valrörelsens slutdebatter kallade Sverige en humanitär stormakt för att ”vi tar hand om människor” pekade hon på just vad som är fel i den svenska asyl- och migrationspolitiken. Den ser på människor som kommer hit som inkapabla och hjälplösa. I själva verket borde vi förutsätta att en person som flytt till Sverige ända från Syrien eller Somalia är en synnerligen kapabel person.

Självfallet behövs viss hjälp i början, bland annat med språket. Men genom att ställa större krav på dem som kommer skulle vi visa att vi tror på deras egen förmåga. Riksdagen har dock valt passivitetens politik. Vi ska ”ta hand om”, för att det får oss att känna oss stora inombords.

Hellre tio passiva flyktingar på ett boende en än självständig ute i samhället. Då känner Annie Lööf och hennes kollegor stolthet.