Jag vet inte om de 13 procent av Sveriges befolkning som glada i hågen valde en SD-valsedel när de tågade in i vallokalerna den 14 september var medvetna om att de röstat för ett parti med en så pass förlegad kvinnosyn och familjepolitik att man vill spy.
Lundells krönika andas inte bara vanligt unket folkförakt, det vittnar också om hur pass snäva kretsar hon rör sig i. Hon förstår nämligen inte att någon kan vilja ”sluta ge jämställdhetsanslag till skolorna” och ”sluta öronmärka pappamånader i föräldraförsäkringen”. Dessa åsikter är tydligen höjden av barbari.
I den sistnämnda frågan är hon dessutom helt ute och cyklar eftersom en majoritet av svenska folket i mätning efter mätning sagt att familjerna måste få bestämma själva. Det är inte politikernas sak att avgöra vem som är hemma med barnen och när.
SD:s Paula Bieler kallar sig till skillnad från många i SD för (särarts)feminist. Men eftersom hon inte ställer upp på den statsfeministiska doktrinen är hon inte feminist i Sanna Lundells ögon. Utan fascist.
Bielers idé att kvinnor har större tendens att söka sig till omsorgsbranscher och har känslomässiga argument medan män är mer rationella och har mer jägarinstinkter tolkar Lundell som att alla som inte känner igen sig i denna beskrivning blir exkluderade.
Det ironiska är att friheten att få vara den man är, som Lundell säger sig bejaka, motarbetas av de feministiska politikerna på vänsterkanten och inom borgerligheten. Det är ju de som vill styra och ställa i våra liv. Det är de som vill tvinga oss att dela föräldraledigheten lika, som vill genuscertifiera olika offentliga verksamheter, reglera hur reklamfilmer får se ut och upprörs så till den milda grad över nakna kvinnobröst.
Ingenstans har Paula Bieler eller SD hävdat att kvinnan ska stå vid spisen eller att mannen ska leda samhället. Tvärtom vill SD i likhet med KD att makten över beslut som rör familjen ska fattas hemma vid köksordet, inte i riksdagen. De är alltså i denna fråga mindre elitistiska än sina motparter.
Men riktigt så långt tänkte inte Sanna Lundell. Hon tycks nämligen inte ha någonting emot att besluten i folks liv fattas av någon annan någon annanstans. Bara utfallet blir ”rätt”.
Det sjuka är att det är de konservativa partierna KD och SD som idag har den mest klassiskt liberala synen på jämställdhet. Lika rättigheter för män och kvinnor och sen får människor själva bestämma vad de ska göra med dem.
Vad fan har hänt?
Citat från Tobbes Medieblogg:
"Om nu hon nu "älskar rationell argumentation", är det ju tråkigt för oss läsare att hon aldrig själv förmår bjuda på det. Det absolut mest komiska med Sanna Lundells syn på sig själv som en stark och självständig kvinna, är att hon tagit sig fram enbart genom kopplingar till män. Som dotter till Ulf Lundell garanterades hon ett visst kändisskap, som sedan cementerades genom ett förhållande med Mikael Persbrandt. Männen Robert Aschberg och Hasse Aaro har sedan plockat in henne som bisittare och rent kuttersmycke i sina program. Det finns mängder av starka, självständiga och intelligenta kvinnor, men Sanna Lundell är knappast en av dem."
"Om vi ska raljera lite kring dessa idiotier, är det också lite intressant att Sanna Lundell tror att politiska uppfattningar är biologiska och alltså kan ärvas. En sådan syn på ärftlighet har inte hörts sedan Trofim Lysenkos dagar i Stalins Sovjetunionen."
Ihop med Hans generösa bidrag får vi härmed anse Sanna sågad längs fotsulorna.
Å andra sidan står SD för konservatism, och konservatism är generellt sett jävligt efterbliven.
Jonte: SD sympatiserar med samvetsfrihetsförespråkare (en taktiskt bra proxy om man vill försöka motarbeta abort). Inte liberalt.
SD´s nazisyn på kvinnasn roll aom avelkossa är liberal?