Att det klipps lite i 45 år gamla Pippi Långstrump-filmer må vara hänt. Det är egentligen ingen stor fråga att gamla filmer som ges ut på nytt revideras för en ny publik.

Men tilltaget att klippa bort vissa av Astrid Lindgrens ord (naturligtvis kallas det för att ”rensa ut
rasism”) är även ett symptom på något större i det svenska samhället. Det visar nämligen på ängsligheten, den politiska korrektheten och en strävan efter renhet. Det fula och oönskade ska inte diskuteras – det ska bort. Raderas. Förbjudas. Förpassas till historiens glömska. Det är som om gårdagen aldrig fanns.

Detta är Sverige i ett nötskal. Landet som vill sudda bort, rensa och rena offentligheten från allt som av någon i en given situation kan upplevas som stötande, provocerande eller kränkande. Jag vågar påstå att denna strävan efter renhet och korrekthet, som Sverige faktiskt har gemensamt med religiösa och auktoritära stater, i högsta grad är talande i en rad politikområden. Särskilt känsligt är det i narkotika- och migrationspolitiken, men ängsligheten gör sig även påmind på annat håll. Det politiskt korrekta projektet att rena landet från fläckar har blivit en högre mission.

I gårdagens DN kunde vi under den braskande rubriken ”Ingen gör något åt sexreklam” läsa att en så kallad porrklubb spridit reklamblad i Stockholm. Trafikborgarrådet Ulla Hamilton uttryckte ilska över tilltaget (men hon tycks inte lika upprörd över att partiernas valaffischer fortfarande ligger och skräpar på sina håll). En copyrighter och kreatör gavs chansen att fälla sitt omdöme om tilltaget och reagerade inte bara på nedskräpningen utan fastslog ”[a]tt bidra till sexualisering av det offentliga rummet är fel”.

Den har vi ju hört förut. Och det är just detta som gör mig så trött på Sverige (och så glad när jag besöker Berlin och andra moderna städer). Vi har fått ett sterilt land rensat från allt som kan uppfattas som obekvämt och provocerande.

Det går naturligtvis att städa bort allt som vissa inte tycker om. Men vad får vi för samhälle? Vilka blir konsekvenserna när människor närmast uppmanas att leta efter en negativ känsla så fort de ser en reklamaffisch med naken hud eller ett kontroversiellt budskap, slänga sig på luren och anmäla?

I årets valrörelse gick det så långt att Sverigedemokraternas valaffischer tillfälligt stoppades i Södertäljes kollektivtrafik då facket bedömde att de kunde utsätta chaufförerna för fara. Ett av budskapen som ansågs särskilt kontroversiellt var partiets krav på hårdare tag mot brottslingar och mer stöd till brottsoffer (ett förslag som Alliansen för övrigt presenterade inför valet).

Jakten på det där perfekta samhället med ett rent offentligt rum, städat från allt som kan upplevas som negativt, gör oss inte bara onödigt ängsliga och nödiga. Det skapar också ett mer sterilt och tråkigt samhälle att leva i.

I kampen för ett land där alla får plats har vi lyckats skapat ett samhälle där bara de rena, fina och präktiga får det. Är inte det en paradox så säg?

Tidigare bloggat:
Du ofullständiga värld