Lars Fonseca har skrivit en avhandling vid Linnéuniversitetet om ”normförhandlingar i gymnasieskolans bedömningspraktiker”. Där ingår synen på fusk.

Alla vet att det fuskas hejvilt i den svenska skolan. Så var det på min tid och så är det fortfarande. Kanske har det rent av blivit värre. Om elever tycker att det är acceptabelt att ta med fusklappar till examinationerna vore väl en sak. Men hur ser lärarna på saken?

Båda elever och lärare anser att det inte är OK att ta med fusklappar till skrivningar. Däremot ser båda grupperna mellan fingrarna på fusk vid ”speciella situationer”, som när en elev av egen kraft inte lyckas nå upp till lägst godkända betyg i ett ämne eller när en elev drabbas av tillfälliga svårigheter och fuskar sig upp till sin ”vanliga” betygsnivå (hur nu detta ska bedömas).

Spontant skulle jag vilja påstå att detta är ett symptom på vad som är fel i den svenska skolan. Slappheten. Låt gå-mentaliteten. Föraktet för kunskap och flit. Viktigast är att alla blir godkända, inte vad de lär sig på vägen dit.

Jag är ändå lite förbluffad över att lärare så öppet kan ha denna inställning, även om det ligger väl i linje med hur den svenska skolan fungerar och hur politiker vill att den ska fortsätta fungera: nämligen fokus på de svaga eleverna och sänkta krav så att alla kommer in på högre utbildningar. Kalla sedan Sverige för en kunskapsnation (sic).

Det blir ett bryskt uppvaknande för de elever som i grundskolan och gymnasiet haft för vana att fuska, och vars lärare sett mellan fingrarna för att eleverna setts som lågpresterande, när det plötsligt spatserar tentavakter och håller koll under examinationerna på universitetet. Måste alla examineras under samma villkor nu, plötsligt!

De kanske rent av kommer känna sig kränkta.