Efter att en sjuårig flicka fått sina byxor neddragna av jämnåriga pojkar på en skola i Malmö drevs en process som resulterade i att skolan dömdes att betala skadestånd till familjen för hanteringen av det inträffade. ”Diskriminering” löd domen. Rektorer i Malmö ska nu ”utbildas”.

Händelsen har fått radikalfeministen Birgitta Ohlsson att ryta till mot ”sexismen” i skolan. Visst förekommer det tråkigheter mellan barn. Men att barn beter sig illa mot varandra i skolan är knappast en nyhet.

Om Birgitta Ohlsson tycker att det är fruktansvärt när flickor blir tafsade på bör hon ta sig en titt på vad pojkar gör mot varandra. Och vad flickor utsätter varandra för. Kränkande behandling är inget könsspecifikt fenomen. Jag vill snarare påstå att det är en fråga om uppfostran hemifrån och ett vakande öga från skolpersonal.

Ja, självfallet har flickor (och pojkar) rätt till sin kroppsliga integritet. Men att som Ohlsson dra enorma växlar på enskilda incidenter på lågstadieskolor – som vore de representativa för hela samhället, och inte bara för barn utan även för vuxenvärlden – är att gå för långt. Ohlsson vill göra en feministisk poäng här, det är väldigt tydligt.

I skolan utsätts barn och unga för kränkande behandling av en mängd olika skäl. På min byskola räckte det med att ha glasögon eller vara lite överviktig. Men vissa klarar sig alltid lite bättre medan andra får skit oavsett vad de gör. Det är därför inte alltid lätt att förutse vem som blir offer.

Jag vet inte om det har blivit bättre eller värre under de 20 år som har passerat sedan jag gick i mellanstadiet. Men jag vet att vi pojkar besökte tjejernas omklädningsrum då (när vi var i förskoleåldern duschade alla tillsammans utan att det var något konstigt med det) och att det förekom mobbning bland både killar och tjejer. Detta har jag egentligen förstått först senare när jag med vuxna ögon sett tillbaka på skolgången.

Jag tror emellertid inte att vi som var nyfikna på flickornas omklädningsrum var sexister, att vi ”hatade flickor” eller att vi önskade dem illa. För detta krävs något slags medvetenhet. Vi var barn. Och det sätt på vilket vi betedde oss då har inget att göra med hur jag och andra beter oss som vuxna individer i dag.