Föreställ dig att du har fått ett cancerbesked och att läkare säger att du har ett halvår kvar att leva. Sex månader att göra det bästa av den förfärliga situationen. Träffa vänner och familj. Kanske åka på den där resan som inte blivit av. Bara hålla de du älskar nära tills slutet kommer.

Men vad skulle du göra när slutet närmar sig på riktigt? När orken tryter, när smärtan blir outhärdlig?

Brittany Maynard, 29, gick igenom just detta. Hon valde att flytta till Oregon för att få laglig rätt att dö med värdighet. Inte sönderstrålad på ett sjukhus, bortdomnad av medicinerna, vid liv in i det sista innan cancern vinner den på förhand uppgjorda kampen. Utan i sitt eget hem, omgiven av sin man och sin familj. Hon, inte cancern, skulle välja tidpunkt.

Brittany Maynard valde att avsluta sitt liv i helgen. Jag sympatiserar verkligen med hennes beslut. Men de flesta dödssjuka får inte det valet. I USA erbjuder en handfull delstater laglig rätt att avsluta sitt liv med värdighet. I Europa ser det inte bättre ut.

Motståndet mot s.k. assisterat självmord, eller aktiv dödshjälp, är stort bland läkare och medicinsk personal. Det är ganska naturligt eftersom det är en profession som jobbar för att bota. Men mot obotlig hjärncancer finns ingen egentligen lindring.

Frågan den som drabbats behöver ställa sig är vad som är viktigast: kvantitet (dvs. att tyna bort men få några fler dagar i livet) eller kvalitet (fortsätta leva så länge det är värdigt och sedan välja att avsluta sitt liv under ordnade former).

Detta är en fråga som ingen utomstående kan förväntas ta ställning till eller ens förstå. Den måste vara upp till den drabbade att avgöra, inte politiker eller läkare.