Svensk politik är märklig. Den tycks helt fri från konsekvenstänkande. Politiker tycker saker. De tycker om att göra saker och ta ställning för och emot. Men de förefaller ointresserade av konsekvenserna. Det viktiga är att sända signaler. Att markera (läs posera). Att visa vad som är OK.

Vi har en drakonisk drogpolitik och en stigande dödlighet bland tunga missbrukare – men politikerna vill fortsätta värna nolltoleranspolitiken.

Vi har en flyktingmottagning som havererat – men politikerna vill öka asyl- och anhöriginvandringen.

Vi har en kollapsad bostadsmarknad för hyresrätter på många håll – men politikerna vill behålla bruksvärdessystemet och hyresregleringen.

Vi har en hög arbetslöshet främst bland unga och utrikesfödda – men politikerna vill värna den arbetsmarknadsmodell som stänger ute människor i syfte att skydda dem som redan har jobb.

Ibland undrar jag om våra kära politiker anstränger sig för att göra allting tvärtom.