”Feminism lägger inte locket på, den öppnar upp.” Det säger Louise Peterhoff, som har en framträdande roll i den politiska SVT-dramaserien Blå ögon, i en intervju i SvD.

På frågan om hur hon röstade i senaste valet svarar hon Fi. Peterhoff menar att feminism handlar om att ”aktivt ta på sig de glasögon som gör att man ser vilka ojämlikheter som finns, överallt” och tillägger:

Hon beskriver … hur mycket som kan ifrågasättas om man skärper det feministiska seendet. Bedyrar att upptäckterna brukar falla i god jord. Varken kolleger eller regissörer suckar, tycker att hon är jobbig.

Detta kan förstås bero på att hon som skådespelare, i likhet med journalisterna, verkar i en synnerligen vänsterdominerad bransch. Där defaultläget är att vara feminist, socialist eller i alla fall någon sorts allmän vänster. Detta är dock inte en rättvis bild av hur resten av samhället ser ut.

Journalister och skådespelare verkar inom politiskt homogena branscher. Det gör att många har svårt att förstå och ännu svårare att hantera att det finns människor som tycker annorlunda. Som inte är feminister. Som inte gillar kvotering eller att politiker ska bestämma hur vi fördelar tiden med barnen, bland mycket annat. Det blir ett slags ilsket uppvaknande för dem när de inser att jo, det finns många som är för jämställdhet mellan könen men inte ställer upp på den radikalfeministiska verklighetsbeskrivningen.

Påståendet att feminismen ”öppnar upp” ter sig lite besynnerligt. I Sverige är det ju feministerna som vill förbjuda och reglera sådant de inte gillar. Det visar sig i allt från förbud mot porr och strippklubbar till att påtvinga alla som inte håller med de feministiska glasögonen genom obligatoriska utbildningar, kurser och genuscertifieringar. Detta är själva motsatsen till öppenhet och tolerans. Det är att påtvinga andra ens egen världsbild.

Gudrun Schyman har beskrivit sin feministiska kamp som en rörelse som erbjuder en öppen hand, inte en knuten näve. Men detta är alltså en falsk bild. Det är en intolerant och närmast auktoritär rörelse som Schyman leder och som Peterhoff röstade på. Den tar bara hänsyn till människors olikheter om dessa olikheter är acceptabla ur ett feministiskt perspektiv. Annars ska de åtgärdas.

Ingen ska komma undan denna feministiska våg. Vi ska bete oss rätt. Prata rätt. Tänka rätt. Detta är feminismens mål, och det har ytterst lite med öppenhet och tolerans men desto mer med makt att göra.

I slutändan handlar feminismen, precis som all politik, om att bestämma över andra.