Nyval, alltså.

I stället för att avgå väljer Stefan Löfven, inte utan bitterhet, att klamra sig fast vid statsministerposten. Det betyder i praktiken att han kommer leda en expeditionsministär fram till extravalet den 22 mars – med Alliansens budget.

Det mest häpnadsväckande är att Löfven ämnar gå till val med just den budget som röstades ned i riksdagen i går. Så bra tycker han att den är. Miljöpartiet och Socialdemokraterna har beskrivit detta som en styrka gentemot Alliansen i den kommande valrörelsen. Det betyder att partierna, även om de inte kampanjar tillsammans, kommer ses som det regeringsalternativ som ställs mot de borgerliga. Och att Vänsterpartiet, som haft inflytande över budgetarbetet, kommer med på köpet.

Många tvivlade på Alliansens överlevnadsförmåga efter valförlusten. Jan Björklund sade att samarbetet behövde en paus nu när partierna satt i opposition. Löfven gjorde sitt för att försöka så split. Utan resultat. De fyra partierna är dessutom så samkörda efter åtta års styre att det krävs minimal ansträngning att ge sig ut på valturné tillsammans igen. Stolarna på Rosenbad har knappt hunnit kallna.

Redan på valnatten visste vi att det parlamentariska läget var besvärligt. Eller intressant, som statsvetarna skulle säga. Men det fanns nog ändå ett antagande om att Socialdemokraterna, med dess enorma regeringsvana, skulle klara av situationen. Det visade sig att Löfven inte vara uppgiften mogen.

Regeringen anklagar Alliansen för att inte vilja samarbeta. Men varför skulle Alliansen lägga sig platt för sin politiska motståndare? Enligt alliansledarna var den där utsträckta handen snarare en ilsken armbåge. Samtidigt vill varken regeringen eller Alliansen ens prata med SD, vilket gör läget i kammaren helt låst.

Gustav Fridolin gnällde i går över att Alliansen inte ville samarbeta. TV4 påpekade att inte heller MP vill samarbeta med ett visst parti. Fridolin menade då att MP inte kan samarbeta med ett parti som vill minska asylinvandringen. I realiteten betyder detta att migrationspolitiken är den enda heliga frågan. Den är viktigare än själva regeringsinnehavet. Vilket blir lite svårt att förstå.

Vem vinner på ett nyval? Det är oerhört svårt att sia om. Alla partier utom SD vill att valrörelsen ska handla om regeringsduglighet. Men Löfven är rejält stukad och även om den förmodade nya moderatledaren Anna Kinberg Batra kommer väljas redan den 10 januari ger det henne ingen chans att bli varm i kläderna. Hon är oprövad och tämligen okänd. Kristdemokraterna riskerar att åka ur. Folkpartiet har ett svagt valresultat bakom sig. Egentligen är det nog bara Centerpartiet bland de borgerliga som kan tjäna på detta extra val.

För SD gäller det att valrörelsen handlar om asyl- och integrationspolitiken. Det är troligt att partiet kommer satsa nästan allt på detta kort. Men frågetecknen är många. Hur kommer SD klara sig utan Jimmie Åkesson i valrörelsen? Chansen att han är tillbaka i full vigör redan i början av mars är liten. Finns det en risk att partiet satsar allt på ett kort nu och riskerar att förlora sin vågmästarställning? Ja. Men samtidigt har det visat sig att 7 av 10 SD-väljare och drygt 5 av 10 alliansväljare tyckte det var rätt att fälla regeringen.

Var det då rätt att fälla Löfvens budget? Ja. Hans 38-procentsregering snubblade på sina egna fötter och har faktiskt gjort bort sig inför svenska folket. Det är Löfvens grova missbedömningar som försatt Sverige i den här situationen. Han som skulle ta politiska förhandlingar till nästa nivå.

Dessutom fanns ur SD:s hänseende ingen som helst anledning att lägga sig platt för en regering som behandlat dem som smuts. Kanske hade SD med Jimmie Åkesson som ledare suttit stilla i båten, bidat sin tid och satsat på att göra ett storartat val om fyra år. Men den nya ledningen var uppenbarligen mer otålig.

Den stora frågan nu är om väljarna kommer skylla den uppkomna situationen på SD:s bångstyrighet eller på övriga partier för att de vägrat prata med SD. Svaret på den frågan kan avgöra valet.

Läs även:
Fnordspotting