Jag har suttit på en buss i fem timmar och haft tid att reflektera över förmiddagens besked från sex av riksdagspartierna. Ju mer jag har funderat, desto mer förbannad har jag blivit. Decemberkartellen har på en enda förmiddag dramatiskt minskat riksdagens makt. Och oppositionen har detroniserat sig själv.

Alliansen har nu förbundit sig att släppa igenom tre höstbudgetar och fyra vårpropositioner av vänsterpolitik utan minsta vetskap om vad dessa kommer innehålla. Till att börja med. Socialdemokraterna har å sin sida lovat att släppa fram en borgerlig minoritetsregering ifall Alliansen blir största block efter valet 2018, men vi ska minnas att fyra år är en väldigt lång tid i politiken. S har fått det de ville ha nu – regeringsmakten. Det är inte alls självklart att de hedrar denna överenskommelse efter en valförlust.

Som Peter J Olsson har påpekat har partierna både lovat att inte rösta för sina egna förslag och mot kompromisser som gjorts i utskotten. På detta sätt skyddas regeringen inte bara mot oppositionen, och i praktiken mot riksdagsmajoriteten, utan även mot de egna riksdagsmännen i utskotten. Man kan då fråga sig varför vi alls ska ha en riksdag.

Allianspartiernas Facebooksidor kokar. Liberala och konservativa väljare är besvikna. Förbannade. Jag förstår dem. Däremot förstår jag inte hur någon människa med vettet i behåll kan tänka sig att rösta på dessa pappskallar i nästa val. De rödgröna partierna och Alliansen beter sig som om de prenumererar på makten över svenska folket, som om den oundvikligen och rätteligen tillhör dem. De byts bara av.

Även moderata veteraner är kritiska. Gunnar Hökmark kallar det för en dekretpolitik där regeringens förslag automatiskt har stöd bara för att det är regeringens förslag och SvD:s Tove Lifvendahl ser allvarligt på överenskommelsen.

Vinnare är förutom Löfven, som får behålla sitt jobb, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. MP får sitta kvar i regeringen och ges nu även ett långsiktigt inflytande över energi-, pensions- och säkerhetspolitiken. Tack vare Alliansen.

Vänsterpartiet kommer, utan att riskera någonting och utan att ha lyft ett finger, ges inflytande i framtida budgetmanglingar. De ingår ju inte i överenskommelsen men behövs för att S+MP ska bli största block. Jonas Sjöstedt kommer sova bäst av alla i natt, var så säker. Detta är en oväntat stor seger för hans parti.

Anna Kinberg Batra har gjort bort sig redan innan hon blivit officiellt vald till moderatledare. Jag undrar om hon förstår det själv. Så här sade hon i Sveriges Radio, uppenbarligen omedveten om hur bakvänt det lät efter den nyss ingångna överenskommelsen med regeringen: ”Det är viktigt att det finns olika regeringsalternativ att välja på just för att inte missnöjespartier ska bli den enda oppositionen.” Vart ska besvikna sossar och moderater vända sig nu om inte till SD?

Alliansen kommer under kommande månader vara mån om att visa hur ”kraftfull” den är i sin oppositionspolitik. Men vi ska minnas att det är ett spel. Centerpartisten Johan Hedin säger sig se fram emot att ”fortsätta den aktiva oppositionspolitiken”.

Men… vilken oppositionspolitik? Den som just gett Vänsterpartiet mer reellt inflytande över svensk politik än partiet kanske någonsin haft?

Det Alliansen gjorde i dag är så korkat på så många nivåer. Det kommer ta ett tag att granska de potentiella effekterna av det. Men just nu känns det åtminstone skönt att inte ha röstat på detta gäng.


Läs även:
HAX