Uppståndelsen kring DN-intervjun med Björn Söder tarvar en kommentar, eller i alla fall några spridda tankar.

Både judar och samer, i alla fall det fåtal som intervjuats i riksmedia, är upprörda över att Söder ska ha sagt att man inte kan vara 100 procent svensk och 100 procent jude/same samtidigt. Har Söder och SD skitit i det blå skåpet nu? Har de bränt sina chanser till en framgång i extravalet?

Nja, låt oss titta på vad Söder egentligen sade. På en direkt fråga om man inte kan vara ”100 procent svensk och 100 procent kurd” svarade Söder nej. Man kan inte vara mer än 100 procent av någonting, menade han.

Det finns egentligen inget anmärkningsvärt i detta påstående. Men resonemanget blir väldigt enkelspårigt. Jag tror att identitet är för komplicerat för att kunna procentindelas på detta sätt. Hur vi känner oss och vad vi definierar oss som förändras över tid. En person som är kurd och kommer till Sverige kan efter lång tid känna sig mer som svensk än kurd. Barnen har gått i svensk skola och anammat svenska traditioner och sedvänjor. Kontakten med hemlandet har blivit allt glesare och tanken på att flytta tillbaka otänkbar. Samtidigt går det inte att radera sitt ursprung, och vissa sedvänjor kanske lever vidare.

I ett sådant fall är det ointressant, och givetvis omöjligt, att söka förklara hur ”många procent svensk” och hur ”många procent kurd” personen i fråga känner sig som. Personligen definierar jag mig som svensk eftersom jag vuxit upp här. Om jag flyttade till ett annat land skulle detta kanske förändras något över tid, men det skulle sannolikt dröja väldigt länge innan min svenska identitet förändrades märkbart (mycket beroende på hur stora de kulturella skillnaderna länderna emellan skulle vara).

I vissa länder är definitionen av nationalitet väldigt strikt kopplad till etnicitet. Även om jag skulle bo i Kina och bli kinesisk medborgare (vilket skulle kräva att jag avsade mig mitt svenska medborgarskap då det i dag inte är möjligt att ha dubbla medborgarskap om du är kinesisk medborgare) skulle jag aldrig bli sedd som kines. Helt enkelt eftersom jag inte ser ut som en. Jag skulle förbli en laowai (老外) livet ut.

I Sverige har vi ett problem med att människor som inte fötts i Sverige har svårt att bli betraktade som annat än ”invandrare”. Bara begreppet ”andra generationens invandrare” är problematiskt. När blir man bara ”svensk”? Hur lång tid ska det behöva ta?

I min mening lägger Söder alldeles för stor vikt vid etnicitet och upplevd nationstillhörighet. Det gör även SD som parti. Varför är det viktigt? Jag vet att SD inte vill se parallella samhällen och att partiet ogillar den kulturrelativism som frodas inom framför allt vänstern. Det gör även jag. Men religion och härkomst ska inte spela någon roll. Om människor känner sig svenska eller inte ska inte heller spela någon roll, så länge de bara beter sig anständigt inte begår brott.

Söder gör en viktig distinktion mellan etnicitet och medborgarskap. I medierapporteringen, och den flöd av ilskna kommentarer, har det låtit som om SD vill diskriminera vissa grupper på etnisk grund. Men Söder var faktiskt tydlig, i all otydlighet, att kurder, judar, samer och alla andra kan ha svenska medborgarskap och att detta medför samma rättigheter och skyldighet som för alla andra. Hur människor känner sig och definierar sig borde vara sekundärt.

Debatten är ur mitt perspektiv något av en storm i ett vattenglas. De rödgröna har satt in vågmaskiner i det där vattenglaset för att åstadkomma största möjliga effekt. Samtidigt är det SD som själva fyllt glaset med vatten genom att ständigt prata om vem som är svensk och vad svenskhet är. Vänstern svarar ofta med att det inte finns något typiskt svenskt, men i det här fallet har det plötsligt blivit viktigt att få kalla sig svensk. Lite svårt är det att hänga med i turerna ibland.

Avslutningsvis, apropå att förvandla riksdagen till en lekstuga, vägrade vänsterpartisten Rossana Dinamarca (inte direkt den riksdagsledamot med den största demokratiska trovärdigheten) säga ”herr talman” när hon inledde sitt anförande i riksdagen. På plats satt nämligen andre vice talman Björn Söder och han, förklarade Dinamarca, är minsann inte ”hennes” talman.

Denna protest öppnar upp för en mängd olika scenarier i framtiden. Vems talman är egentligen vems? Kan man välja beroende på partifärg och humör? Och gäller det även statsministrar?