Vi har aldrig haft det så bra som nu. De barn som växer upp i dagens Sverige har det, generellt sett, mer förspänt än alla andra barn tillsammans i svensk historia.
Deras föräldrar har bättre ekonomi och behöver inte bekymra sig om huruvida lönen räcker när räkningarna ska betalas. Barnen får åka på resor till andra sidan jordklotet. Och föräldrarna kan smita iväg på weekendresor till populära europeiska storstäder.
Hemma står förutom fin heminredning nya smart-TV-apparater, spelkonsoler och datorer. På soffbordet ligger senaste smarttelefonen som kostar som två eller tre månaders försörjningsstöd, i soffan ligger en surfplatta till varje barn och pockar på uppmärksamhet. På parkeringen står en eller två bilar av nyare modell. Sommarhuset på landet väntar på nästa besök. Julshoppingen slår årliga rekord.
Materiellt sett befinner vi oss alltså i en tid som saknar motstycke. Men vi är också friskare än någonsin tidigare, vilket gör att de flesta av oss kan se fram emot riktigt långa liv. Det är inte bara trevligare att vara barn i dag än tidigare utan också bättre att vara gammal (om det är riktigt gammal man vill bli).
Ändå går det knappt en dag utan att vi kan läsa om hur besvärligt medelklassen har det. Livspusslet, ni vet. Hur ska det gå ihop? Hur ska människor kunna kombinera jobb och barnuppfostran med alla fritidsaktiviteter och att sköta hus och hem? Nå, det gick ju för tidigare generationer, på något vis.
Skillnaden i dag jämfört med tidigare är att defaultläget är att båda föräldrarna jobbar. Hemmafruar finns knappt längre. Som kompensation för detta finns emellertid även en aldrig tidigare skådad välfärdsutbyggnad, som ger god ersättning till föräldrar som är hemma med barnen den första tiden, och en inkomstnivå för det stora flertalet som möjliggör rekreation och ledighet när allt från middagsmat till städning och barnkalas kan köpas.
Så hur kan vi i detta läge vara så stressade? En stor del av svaret, tror jag, är att en mängd trivialiteter har letat sig in i våra liv i takt med att arbetet blivit en mindre väsentlig del och vi fått det bättre ställt. Dessa trivialiteter upptar alltmer av vår tid. Ann Heberlein berör detta:
Jag vet att många är stressade och kämpar med det där förhatliga livspusslet, men ärligt talat – är inte en hel del som ingår i det den beställda medelklassens livspussel rätt fåniga aktiviteter, liksom överflödiga? Som yoga, heminredning, jakten på de perfekta skorna och macaronbakning?
Jag har inga minnen av att mina föräldrar ägnade någon tid åt heminredning, att läsa modemagasin, springa på gym eller fika med kompisarna. Nej, det var jobb som gällde. Flera jobb samtidigt. Kvällar. Helger. Nätter. På helgen lagades det upp mat som skulle räcka till matlådor under kommande vecka.
Med moderna bortskämda ögon har jag svårt att förstå hur de hann med allt. Hur de orkade. En förklaring är att de inte tänkte på sig själva i första hand utan på oss. Barnen. De jobbade och slet för att vi barn skulle få det bra. Det är naturligtvis de flesta föräldrars ambition i dag också, men då fanns det inte tid för tankar på status och att se bra ut inför andra.
Jag kan skämmas lite när jag tänker på hur mina föräldrar hade det under den första tiden och hur jag och min fru har det i dag (och ändå inte är nöjda). Ribban för vad som är acceptabelt har verkligen flyttats. Sedan tänker jag efter hur mycket tid jag lägger på just triviala saker. Som att hålla tre bloggar flytande samtidigt. Att kolla Facebook otaliga gånger varje dag. Att lägga ned tid på att debattera med okunniga idioter i olika debattforum. Lyckligtvis har jag lyckats avstå från att skaffa Twitter och Instagram. Jag tror faktiskt att det är få som på sin dödsbädd känner att de twittrade för lite.
Så. Mycket av stressen människor känner i dag skulle kunna minska om vi bara skar ned ned på twittrandet, facebookandet, instagrammandet och hemmapyntandet – kort sagt slutade upprätthålla en fasad av perfektion och dagligen lägga tid på att försöka göra hela världen uppmärksam på den. Detta skulle öppna upp massor av tid.
Nu är inte avsikten att uppmana till att kasta ut datorn eller sluta leta verktyg för rekreation. Själv ägnar jag exempelvis en del tid åt TV-spel då det är ett sätt att koppla av. Men vi bör nog vara lite uppmärksamma på hur pass mycket tid vi lägger på exempelvis sociala medier och på att vara perfekta inför vår närmaste omvärld, särskilt när vi samtidigt klagar över att tiden aldrig räcker till.
Vi, dagens människor, har nämligen vare sig färre eller fler timmar att röra oss med varje dag. Vi har bara fått privilegiet att disponera fler av dem fritt än tidigare generationer. Det borde vi kanske göra lite smartare.
Här aldrig förstått folk som klagar, som du säger är det bara att skita i onödiga saker som stressar. Det som jag tror folk saknar är den tillfredsställelse som avklarat viktigt praktiskt arbete ger och som förr upptog en större del av vår tid.
/Plainview
Twitter är helt klart ett gissel. Tidsslukar-vargen.
När jag var liten (80-talet) kan jag inte heller minnas att det var ständig skjutsning till aktivviteter eller ständiga utvecklingssamtal med barnens 'mentorer.'
Det gäller att prioritera.
Ställa sig ett antal frågor:
Måste jag läsa facebook varje timme/dag?
Måste jag kommentera allt?
Måste jag ha facebook?
..osv
Själv har jag facebook, men skriver inlägg ungefär 1 gång per kvartal, läser den varannan dag.
Kommenterar nästan aldrig.
Har INTE Instagram och absolut inte Twitter.
Läser/tittar dock mycket på internet och you tube.
Jag anser att mycket av vår stress skapar vi själva.
Som sagt det gäller att prioritera och kunna säga nej.
/Per
Livspusslet har nog funnits i alla tider. Fast det verkar som om den s k "nutidsmänniskan" vill lägga till en massa bitar som inte behövs i pusslet.
Tja, snacket om livspusslet har kommit i en tid när många yrken har avprofessionaliserats – yrkeskunnande har eroderats och ersatts med corporate bullshit, slagord och att följa de senaste handböckerna och eventsen – och gränsen mellan arbete och privatliv/fritid dessutom har en tendens att suddas ut. För trettio år sedan var trenden att folk skulle bli experter på det de jobbade med, tryggheten och självrespekten i många yrken var stor – exempelvis lärare, journalister, sjuksköterskor och ingenjörer hade en så pass stark och skyddad arbetsmarknad att nästan ingen som etablerat sig i jobbet åkte ut för gott såvida inte denne ballade ur rejält. Sedan dess har mängder av jobb försvunnit, både medelklassjobb som krävde utbildning och ingångsjobb som stod öppna för tonåringar eller andra utan någon speciell utbildning inom branschen, och många fler idag har jobb som hoppar från en plats, ett skrivbord, en kundkrets till nästa och där man hela tiden måste stå och övertyga någon om hur bra just du är, och hur bra den produkt du säljer är.
Det är många fler som idag måste dra in sitt eget JAG och sitt personliga varumärke till att bli en del av jobbet, eller jakten på nästa gig, och det föder rimligen ett helt annat slags tryck än i det gamla industri/småstadssamhället där det visserligen kunde uppstå köer ibland men där folk sällan behövde oroa sig för att utbudet inte skulle räcka till i slutändan eller att man skulle bli petad av chefen eller utröstad av örådet om man inte hoppade in i matchen på ett nytt sätt och såg till att synas ordentligt.Jo visst, att vara chef över sitt job och sin egen tid är positivt, men att vara tvungen att vinkla med på sin person, twittra och blogga i jobbet etc i sammanhang där man vet att det egentligen är ett spel och ett sätt att speeda upp säljprocessen eller plugga in sitt personliga varumärke, eller firmans varumärke ("du ska vara företagets ansikte utåt, se till att kunderna minns just dig!"), det är inte en lika rolig upplevelse för många.
För mig känns vårt samhälle tomt och innehållslös många gånger. Anledningen härtill är att arbetet har blivit till en bubbla där vi många gånger säljer våra personligheter än säljer våra kunskaper. Att vi ska utbilda oss, samtidigt passa in i "drömteamet" på jobbet, den som arbetar och är en artig personlighet passar inte riktigt, eftersom det finns andra som minsann är utåtriktade, säljorienterade och vill driva företaget "framåt". Detta har jag också märkt under min skolgång (jag är 90-talist), då lärare och rektorer mer är "säljorienterade nissar" än just lärare som stöttar sina elever.
För mig är vårt konsumentsamhälle så platt. Tidigare köpte jag nya mobiler lite då och då, nu använder jag en mobil för 100 kronor. Vad ska jag med en Iphone, ny smart Samsung telefon till? Jag prioriterar att köpa bra musikspelare och sport-prylar som jag har användning av. Det uppskattar jag av konsumtionssamhället, att vi kan få tag på riktigt bra produkter till vettigt pris.
Politiken har jag snart tröttnat på. Vad ser vi borgerligheten tala om, dag ut och dag in? Det är mångfald, integration, innovation och arbete. Enbart floskler. Människor ska till arbetet, då mår vi bra. För mig är arbetet i första hand en försörjning, därefter en plats där vi ska finna glädje. Det är också så det ska vara. Men jag avskyr verkligen hela borgerligheten (M+FP+KD+C) för sitt tjat om att om människor arbetar, så mår de bra. Kanske om man sitter i en solstol i Thailand och drar i sig några piller ute i solen, och köper aktier, är det kanske bra… Men en vanlig Svensson vill nog helst ha arbetet som en inkomstkälla, därefter som ett nöje.
Och som du säger Hans, har jag också slutat lägga ned tid på totala idioter på olika forum, och i vardagen i övrigt. Ett exempel är Micke-idioten här på forumet. Efter att jag slutade läsa hans dynga, svara på hans dubiösa kommentarer, och allt hycklande, har jag också fått mer tid över. Vi måste prioritera, och då är det verkligen värt mödan att sluta föra resonemang med en infantil löjeväckande figur som Micke-idioten är. Det sparar mycket tid, engergi, och man blir gladare, därför man kan få mer ut av tiden genom att föra resonemang med individer som för samtal, resonerar osv. på olika forum, och i vardagen.
/ Magne
Människor kopplar samman sin känsla av lycka och välbefinnande med de prylar som köps och trender som följs. Låt dem vara "lyckliga" men håll dem på armslängds avstånd när det brister.