Det ska vara ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Och det ska vara ordning och reda på bostadsmarknaden. Så lyder de socialdemokratiska och nymoderata argumenten för att ingendera marknad bör liberaliseras.

På migrationsområdet, däremot, kan det råda total oordning utan att de stora partierna reagerar. Här är rättsäkerheten inte prioriterad. Här är det inte så viktigt att följa lagar och regler eller internationella överenskommelser som Dublinförordningen. Nej, här gäller det enbart att maximera det antal som tas emot och ges asyl. Skit i följderna.

De långsiktiga effekterna av den rådande migrationspolitiken är svåra att överblicka. Det vi vet är att sysselsättningsgraden bland dem som kommer till Sverige är avsevärt lägre än bland inrikes födda. Vi vet att mediantiden för att komma i arbete, även bidragsjobb, ökade från 7 till 8 år under Alliansens tid vid makten. Vi vet att den nya 38-procentsregeringen helt saknar uppslag och idéer för hur situationen ska kunna förbättras, vilket sannolikt betyder minst fyra år till av försämringar.

Trots vissa försök från Kristdemokraternas Göran Hägglund att lyfta frågan om hur integrationspolitiken kan bli mer effektiv, vänder diskussionen ständigt åter till hur Sverige ska kunna ta emot fler asylsökande. Moderaternas nya ledare Anna Kinberg Batra har inte velat kritisera migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet utan har hittills nöjt sig med att konstatera att integrationspolitiken behöver ”utvecklas”.

Andra är desto mer konkreta. Två debattörer snurrar till det fullständigt på DN Debatt när de önskar se ett femte asylskäl. De föreslår att ett nytt skäl för att få sin asylansökan beviljad bör vara att personen söker sig till en utbildning eller ett arbete ”som bedöms vara särskilt lämplig eller angelägen” utifrån Sveriges behov av arbetskraft. 

I praktiken innebär idén att den asylsökande som inte anses ha skyddsbehov ska få stanna i Sverige om denne utbildar sig inom ett bristyrke. Man häpnar. Vi skulle med detta förslag få en bisarr blandning av begreppen asyl- och arbetskraftsinvandring, och skyddsbegreppet som sådant skulle helt ha spelat ut sin roll.

Förutom uppenbara brister som leder till långvarigt utanförskap för breda grupper, enorma kostnader för kommunerna och förorter som i realiteten lämnas åt sitt öde, har den miljöpartistiska ansvarsfrihetspolitiken även andra effekter.

Enligt Schengen finns 180 000 svenska pass på drift. Stulna eller borttappade. De svenska passen tillhör världens mest eftertraktade eftersom de ger inresetillstånd utan visumkrav till 173 länder. Och eftersom man i Sverige kan ”tappa” passet ett obegränsat antal gånger och fortfarande få ut ett nytt utan så mycket som en sned blick från polisen, lär den omfattande handeln med svenska ”look-alike”-pass fortsätta.

Denna naiva politik kan i förlängningen göra det besvärligare för svenskar att resa eftersom tilliten till svenska pass sjunker. Se där ännu en sidoeffekt av den miljöpartistiska allt åt alla-mentaliteten.

Sett i ljuset av allt detta är det kanske inte så förvånande att Örebros centerpartistiska kommunalråd föreslagit att återvändande IS-mördare ska erbjudas samtalsstöd och arbete. Den av alliansregeringen tillsatta nationella samordnaren mot (alltså inte för) våldsbejakande extremism Mona Sahlin, gillar idén.

Inget är för absurt i det nya Sverige.

Läs även:
Cornucopia?, Fnordspotting, Den sjätte mannen