Jag läser Centerpartiets program för ”närodlad integration” (ursäkta, men ni måste komma på ett namn som inte får folk att rodna). Jag tittar på de förslag som enskilda folkpartister lagt som innebär förändringar i både integrations- och migrationspolitiken och jag läser de kristdemokratiska förslagen som Göran Hägglund presenterade innan han lite oväntat vinkade adjö som partiledare.

Folkpartiet vill ställa högre krav på den som invandrar till Sverige, Centerpartiet vill upprätthålla den kravlösa linjen och i stället göra förändringar på svensk arbets- och bostadsmarknad. Själv tror jag att vi behöver en mer realistisk politik som tar hänsyn till de utmaningar som 400 000 asylsökande under fem år (plus anhöriginvandrare på kanske 200 000) innebär.

Centerpartiet har 20 förslag på hur integrationen ska förbättras. De kallar dagens mottagande ”bristfälligt”. Folkpartiet och Kristdemokraterna har lagt förslag. Moderaterna lutar nu åt att, åter igen ,ställa ett försörjningskrav vid anhöriginvandring.

Men en sak förbluffar mig. Varför kommer alla dessa förslag först nu? Ni hade åtta år på er. I åtta långa år höll ni minen och kallade Alliansens politik på området framgångsrik. Plötsligt, i opposition, låter det annorlunda. Var det Reinfeldt och Borg som satt i vägen? Var det så enkelt? Var deras våta filt över migrations- och integrationspolitiken så tung att inte ens andra partier kunde undkomma den?

Men instegs- och nystartsjobb, då? undrar någon. Och satsningen på att nyanlända ska kallas till Arbetsförmedlingen och inte Socialtjänsten? Det är väl åtgärder? Jo, det sistnämnda är förstås rätt och riktigt. Men det spelar i praktiken mindre roll eftersom AF (vilket den själv erkänt) misslyckas med att hjälpa nyanlända till en sysselsättning.

Resultatet blir att de allra flesta, efter två års etableringsersättning löpt ut, hamnar som ett ärende hos enheterna för ekonomiskt bistånd inom Socialtjänsten i alla fall. Vi vet att för den som börjar få försörjningsstöd är steget till egen försörjning väldigt långt. Flertalet hamnar tyvärr i långvarig eller mycket långvarig försörjning via Socialtjänsten.

Vi vet också följande: Vägen till egen försörjning för utlandsfödda blev längre under Alliansens tid vid makten. Inte kortare. Antalet utanförskapsområden blev fler, inte färre. Och kostnaderna för allt detta har blivit högre, inte lägre. I år lägger staten i runda tal en hel försvarsbudget på en misslyckad migrations- och integrationspolitik. Och ändå, trots allt detta, pratas det om ”långsiktiga vinster”.

Problemet med Centerns program är att det består till stor del av önsketänkande. Många reformer har väldigt begränsade eller inga som helst utsikter att bli verklighet. Eftersom partiet dessutom vill upprätthålla dagens inflöde av asylsökande, och gärna öka det, kommer systemet fortsätta att krackelera under tiden som Centern pratar om ”närodlad integration”.

Problemet med Folkpartiets förslag är dels att de känns framstressade och halvhjärtade, dels att partiet som sådant efter åtta år på integrationsministerposten fullständigt saknar trovärdighet. Man kunde lika gärna be Vänsterpartiet lägga förslag på större valfrihet inom välfärden.

Ett avgörande ansvar för dagens besvärliga situation bärs till syvende och sist av den tidigare statsministern. Efter sin avgång har han inte visat någon som helst förståelse för vad hans irrationella politik på området bidragit till. Reinfeldt talade om öppenhet, men sanningen är att han inte tog ansvar för vad denna öppenhet ställde för krav på Sverige. Han genomförde inga reformer. Han såg inte varningstecknen i asylhanteringen, skolan, det växande antalet utanförskapsområden eller i svårigheterna på bostads- och arbetsmarknaderna. För detta bär Reinfeldt det största ansvaret, även om hans medlöpare i övriga allianspartier själva bidrog till att upprätthålla fasaden.

Avslutningsvis kan vi konstatera att parallellt med en alltmer öppen debatt fortsätter infantila utspel från komiker och artister att spridas och gillas i sociala medier. Jag kan tänka mig att detta behov kommer växa i takt med att verkligheten tränger sig på alltmer.

När tillvaron blir för tuff hänger sig många åt dagdrömmar i stället. Då är nog Malena Ernman och Henrik Schyffert trevligare att lyssna till än obekväma sanningssägare.

Läs även:
PM Nilsson, Johan Westerholm, Thomas Gür