Regeringen gav Boverket i uppdrag att ta fram förslag på hur boendesituationen ska kunna lösas för nyanlända. Verket släppte nyligen delrapporten Nyanländas boendesituation i vilken bland annat föreslås uppförande av modulbyggnader för att komma tillrätta med den mest akuta bostadsbristen bland de nyanlända.

Men det finns mer i den där rapporten. Ett förslag som kommer att väcka diskussioner är det om så kallad ”aktiv bostadsförmedling”. Innebörden av detta är något jag har skrivit om tidigare: öronmärkning av lägenheter till asylsökande.

Redan i dag finns det som i delar av landet kallas sociala kontrakt och i Stockholms stad försöks- och träningslägenheter. På en av socialdepartementet anordnad hemlöshetskonferens i Västerås 2014 berättade Boverket hur kommuner löser boendeproblematiken för socialt utsatta på snarlika men inte identiska sätt. Små kommuner kan vara ganska flexibla. De kan köpa villor eller husvagnar till låga priser för att lösa boendesituationen för hemlösa som alla känner vid förnamn.

I större städer är detta inget alternativ. Därför finns i Stockholm ett samarbete mellan Socialtjänsten, Bostadsförmedlingen och de allmännyttiga bostadsbolagen som lyder under politisk kontroll (vissa privatvärdar bidrar också, om än marginellt).

Försöks- och träningslägenheter är en verksamhet som syftar till normalisering, att ge människor med missbruks-, psykiska och/eller allvarliga sociala problem chansen till ett värdigt liv. För att arbeta med den enskildes problem behövs en trygg hamn, en bostad. Detta är också tanken med projektet Bostad först, men målgruppen är då ”tyngre” och inga krav på drogfrihet och nykterhet finns.

Bostadsbolagen bidrar med en viss andel lägenheter till verksamheten, Bostadsförmedlingen sköter själva förmedlingen och stadsdelarna ansvarar för biståndsbeslutet, stödinsatserna och har förstahandskontraktet. Ingen kötid eller inkomst behövs, dock krävs ett utrett stödbehov. Lägenheterna är inte till för vem som helst. Detsamma kan sägas om det förturssystem som finns hos Bostadsförmedlingen som kräver starka medicinska behov eller en dokumenterad hotbild för att bevilja en ansökan.

Nu föreslås alltså en liknande lösning – fast för nyanlända. Skillnaden är att medan hemlöshet uttryckligen inte är skäl för att få en träningslägenhet, kommer det i fallet med asylsökande att vara just det. I ett läge när snittiden för ett förstahandskontrakt via Stockholms stads bostadsförmedling är runt åtta år, när studentbostäder mest existerar i teorin och när kommuner runt om i landet lagt ned den kommunala bostadskön eftersom väntetiderna skenat iväg fullständigt, ska alltså personer från andra länder vandra i mål utan att passera gå.

Detta är politiskt sprängstoff. Men det är ingen oväntad utveckling. Om migrationspolitiken ska förbli oförändrad, vilket den sittande regeringen dyrt och heligt lovar, samtidigt som hyresregleringen upprätthålls finns helt enkelt inget annat sätt att få fram lägenheter än att tvinga kommunala hyresvärdar att lämna ifrån sig en viss andel till asylsökande.

Det byggs mycket just nu, men byggbolagen spelar catch up samtidigt som efterfrågan fortsätter öka. Nybyggda hyresrätter är för dyra, omsättningen i systemet uteblir och samtidigt kan alltså en viss grupp i samhället få rätt att vandra förbi både köer och inkomstkrav.

Politiskt sprängstoff, som sagt. Frågan är om regeringen vågar löpa linan ut. Jag tror att den kommer finna att den, givet sina tidigare ställningstaganden i migrations- och bostadspolitiken, inte har något val. Alternativet är nämligen skenande kostnader för asylboenden.

Tidigare bloggat:
Regeringens bostadshaveri
Det stora bostadslotteriet

Läs även:
Peter Santesson, Fnordspotting