I gårdagens Studio ett (58.10 in) sändes ett inslag om undermåliga asylboenden med en efterföljande ”debatt” mellan vänsterpartisten Christina Höj Larsen och centerpartisten Johanna Jönsson.

Ett återkommande argument för att mottagandet av asylsökande inte är något större problem på sikt är att ”vi klarade Balkanflyktingarna”. Men Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik förklarar vad som är nytt nu jämfört med när flyktingarna kom från Balkan på 90-talet:

Under 15 års tid hade vi alla asylsökande i lägenheter. Den enda gången vi använde de här typen av asylboenden var vid tillfälliga toppar. Detta är inte en tillfällig topp. Vi tog emot 44 000 människor härområret, förrförra året var det 54 000 och förra året 85 000. Lägenheterna är slut! Vi har snart 25 000 människor i den här typen av boenden.

Det har skett en årlig ökning av asylsökande till Sverige i takt med att Syrienkriget har spridit sig och svenska politiker valt att ge alla som uppger sig vara syrier PUT. Samtidigt fortsätter många somalier och eritreaner att söka asyl.

För tre år sedan tog det slut på lägenheter, och sedan dess har Sverige tagit emot 180 000 asylsökande. Uppåt tvåtusen asylsökande anländer varje vecka. Migrationsverket ”gick back” med 900 platser i oktober i fjol, och situationen har knappast förbättrats sedan dess. I april väntas rekordmånga komma till Sverige.

Centerpartisten Johanna Jönsson skyller dagens problem på Migrationsverkets upphandlingar. Hon verkar helt oförstående inför faktumet att det är politiker som hon som bär det huvudsakliga ansvaret för ett mottagande som närmast kollapsat.

Det var Alliansen och Miljöpartiet som gjorde den migrationspolitiska överenskommelsen hon stödjer, en överenskommelse som öppnade dörrarna på vid gaven utan minsta tillstymmelse till planering för hur mottagandet skulle fungera, hur människor ska komma vidare från asylboenden och ut i egen försörjning.

Bilden som målas av situationen på olika asylboenden runt om i landet, ofta isolerade och nedgångna byggnader där människor förvaras utan möjlighet att göra något kontruktivt av sin tid i väntan på asylbesked, är förfärlig. Ovärdig. Inhuman.

Lotta Gröning bor i Norberg, en ort med 5 000 invånare som tagit emot 700 asylsökande. Hon säger det rakt ut: vem som helst skulle bli tokig att behöva leva under sådana förhållanden i månader och till och med år.

Så här förbereder vi inte människor på en framtid i Sverige. Så här bryter vi ned och passiviserar vi människor. Knuffar dem rakt ut i hopplöshet och en långvarig bidragsförsörjning.

Varken Höj Larsen eller Jönsson överväger ens att lägga om migrationspolitiken, som är roten till dagens problem. Det tycks inte spela någon roll vilka konsekvenser den får. Det viktigaste är att den fortsätter, att vi, för att citera Lotta Gröning, ”tar in så många som möjligt”.

De som har den hållningen bär det allra största ansvaret för den ohållbara situation vi nu ser. De som försvarar dagens migrationspolitik brukar tala vitt och brett om Sverige som humanitär stormakt (förutom att Sverige blir så rikt av att ta emot asylsökande utan eftergymnasial utbildning). Men konsekvenserna av den politik som nu förs är allt annat än humana.

Ansvaret är primärt ert, Christina Höj Larsen och Johanna Jönsson, och bara sekundärt Migrationsverkets.