Public service har alltid varit vänstervridet. Men det har ändå alltsomoftast funnits någon sorts anständighet och relativ professionalism baskom vänsterperspektiven som gjort att även borgerligt sinnade kunnat svälja de vinklingar och problemformuleringar som presenterats i den statliga TV:n och radion. Detta stadium är nu definitivt passerat.

Vinklingar och nyhetsvärderingar ur ett strikt vänsterperspektiv är vardagsmat. Men de senaste veckorna och månaderna har varit ovanligt mörka för public service. Allt fler bör ifrågasätta varför de betalar TV-avgiften, om de nu gör det.

Public service har radat upp fadäser. De har frågat en israelisk ambassadör vilket ansvar judarna har för den växande antisemitismen (och sedan klippt bort frågan ur programmet), hävdat att offren för attacken mot Charlie Hebdo inte var oskyldiga (och kallat det ”felsägning”), ägnat sig åt rasregistrering och nu senast i P3-programmet Tankesmedjan även kallat chefredaktören för Göteborgs-Posten, Alice Teodorescu, för ”husblatte”.

Påhoppet på Teodorescu försvaras med att det skedde i ett ”satirprogram”. Visst ska man kunna skämta, även grovt, i ett sådant program. Men det har blivit kutym att gömma politiska ställningstaganden och rena påhopp på åsiktsmotståndare bakom etiketten ”humor”. Inte sällan i den lite mer ”hippa” ungdomskanalen P3. Någonstans måste man fråga sig vad som är ett public service-uppdrag och inte.

Sanningen är att uppmaningen till Teodorescu att ”sluta vara husblatte” inte alls var en del av en komisk poäng. Dilan Apak sade det när två av programledarna pratade i munnen på varandra och man kan höra (ungefär 19.30 in i programmet) hur hon kommer på sig själv och harklar sig.

Att kalla en högerperson som Alice Teodorescu för ”husblatte” ingår i en serie av liknande påhopp på borgerliga med utländsk bakgrund. Hanif Bali har kallats ”husneger” av sina politiska motståndare. Tino Sanandaji har fått mycket osmakliga påhopp på Twitter från tidigare SR-anlitade Behrang Kianzad.

Jag tror att det hela är ganska enkelt. Det blir kortslutning i vänsterns identitetspolitiska hjärnkontor när personer som enligt alla makt- och rasanalyser bör vara vänster i själva verket är höger. Dessa personer blir ett villebråd man kan bete sig lite hur som helst mot. Efteråt kommer osedvanligt krystade förklaringar. Som att ”husneger” inte skulle vara nedsättande. Att ”husblatte” skulle vara satir.

En förklaring till att övertramp kan inträffa gång på gång är att SVT och SR är inskränkta och sektliknande tillhåll. Public service företräds av personer som säger sig stå för allas lika värde och slår sig för bröstet för sin mångfald. Men det handlar i själva verket om olika nyanser av rött och rosa. Högerpersoner äga icke tillträde till några framträdande positioner i den statliga radion och televisionen, och sanning att säga skulle det nog vara svårt att över huvud taget stå ut. Förment neutrala programledare finner för gott att håna och förminska meningsmotståndare – utan att se något fel i det.

När alla tycker likadant i alla frågor finns det ingen som kommer med andra perspektiv. De perspektiv som tillhör ungefär halva befolkningen, som röstar borgerligt, exkluderas. Det sker därmed heller inget ifrågasättande, ingen eftertanke.

Det värsta med nämnda rasistattacker, hån, antisemitiska frågeställningar och relativisering av terrordåd är att ingen på statsradion förefaller ha reagerat på dem förrän efter kritiken har haglat. Det säger förfärande mycket om klimatet på public service i dag.

Läs även:
Fnordspotting, Neo