Integration är ordet på alla politikers läppar. Endast Sverigedemokraterna väljer begreppet assimilation när de talar om hur nyanlända ska komma in i det svenska samhället. Men vad innebär det ena och det andra och vilka är skillnaderna? Är det självklart att Sverige ska ha en integrationspolitik och inte en assimilationspolitik?

Det som vanligtvis avses med integration är förenklat uttryckt deltagande i samhället. Enligt somliga räcker det att vara självförsörjande och kunna språket. Enligt andra krävs lite mer än så för att betraktas som integrerad. Du ska känna dig delaktig i samhället.

Det sistnämnda är vanskligt att mäta. Viktigast måste vara att så många som möjligt är självförsörjande och kan leva som självständiga individer. Detta tycks emellertid inte längre vara en politisk målsättning i Sverige. I stället söker politikerna ersätta målet om deltagande via arbete med statliga ombudsmän och pekpinnar om hur vi ska tycka, tänka och prata så att alla känner sig inkluderade. Jag är dock övertygad om att ett arbete med full lön ger en känsla av deltagande i betydligt högre grad än ett förbud mot att säga ”neger”.

I Sveriges Radio hävdas att kunskaper i svenska språket inte är nödvändigt för att leva ett fungerande liv i Sverige. Exemplet som tas är en kvinna som jobbar från tidig morgon till sen kväll och inte hinner plugga. Hon har bott i Sverige i tio år, kan inte svenska men umgås mest med sina landsmän. Hennes man får hjälpa henne med alla myndighetskontakter.

Ja, så kan man ju leva. Men det innebär ett liv i ofrihet och beroende av andra. Samhället förväntas ställa upp med tolkhjälp vid kontakt med sjukvård och myndigheter, vilket är en påtaglig kostnad på runt 1000 kr/timme (ja, jag har sett fakturorna).

Det är ingen orimlig förväntan att människor som kommer till ett nytt land, oavsett om de kärleksinvandrar eller söker asyl, gör sitt allra bästa för att anpassa sig till lagar och normer i sitt nya hemland. Språket är en viktig del. Framför allt kan jag inte riktigt begripa varför man inte skulle vilja kommunicera med människor i det land man valt att bosätta sig i.

Definitionsmässigt skiljer sig integration och assimilation åt på ett avgörande plan:

Integration betecknar en förening av skilda delar, ex. människor av olika etniska grupper, till en större enhet

Assimilation eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner

Jag hamnar någonstans mittemellan dessa två, åtminstone sett till hur integration har kommit att tolkas i Sverige. Att någon helt ska tvingas överge sin ursprungliga kultur anser jag inte är nödvändigt eller ens önskvärt för att skapa ett välfungerande och progressivt samhälle. Men den som invandrar till ett samhälle har likafullt ett ansvar att anpassa sig.

Du behöver självfallet inte sluta äta mat från ditt hemland eller börja möblera din lägenhet med Ikea-möbler – men om det är svårare att få jobb iklädd burka är det ditt ansvar att anpassa dig i ditt nya land så att du lättare släpps in i samhällsgemenskapen. Detta är den invandrades ansvar, inte majoritetens.

Jag bryr mig inte om vilken gud du tillber, om någon. Jag lägger mig inte i dina sexuella preferenser. Jag är ointresserad av om du firar julafton, ramadan eller sjunger ramalamadingdong. Jag är inte ett dugg nyfiken på din inställning till griskött eller olika symboler. Så länge du följer svenska lagar, sköter dig och inte ligger andra till last spelar inget av det andra någon roll. Självfallet står det alla fritt att politiskt och på andra sätt söka påverka samhället i en riktning som den enskilde finner önskvärt.

Det jag har lite svårare att acceptera och respektera är när personer som kommer till Sverige med en ryggsäck av värderingar och uppfattningar och sedan kräver att samhället ska anpassas efter dem. Det är nämligen vad som är på väg att hända i Sverige. I en strävan efter öppenhet och tolerans, som säkert var välment en gång i tiden men som helt kommit att spåra ur, går det i dag inte att tala om ”svenska traditioner” eller ens ett ”svenskt folk”. De som åker tunnelbana i Stockholm är, som vi fått veta, svenskar. Denna förnekelse av att det över huvud taget finns något svenskt måste betraktas som fullständigt stolligt från utlandet.

Olika religioner och etniciteter är således inget problem i sig. Men i ett samhälle, även ett liberalt sådant, behövs en common understanding, ett slags tyst överenskommelse om att vi i denna gemenskap vill leva tillsammans och skapa bästa möjliga förutsättningar för en positiv samexistens som tillåter olikheter men där vi delar vissa grundläggande värderingar (tyvärr ett inflationsdrabbat begrepp i dag).

Sharia har exempelvis ingen plats i det svenska samhället. Stöd för en rasistisk världsbild eller för religiös och politisk extremism som är våldsbejakande har ingen plats. Sådana grupper har inte samma existensberättigande som andra (även om jag inte vill förbjuda medlemskap i extrema partier, trossamfund eller föreningar). Här finns inget att diskutera, inget att förstå.

Så svaret på frågan ”integration eller assimilering?” är: något däremellan. Den som kommer till Sverige ska förväntas anpassa sig och respektera de traditioner som finns här utan att behöva överge sin ursprungskultur helt och hållet.

Det största ansvaret kommer alltid att ligga på den som invandrar. 

Läs även:
Fnordspotting, Dick Erixon