En mördad statsminister. En mördad utrikesminister. När migrationsminister Morgan Johansson i går besökte ett asylboende i skånska Broby var det nog det sista han tänkte på. Han lämnade dock boendet nedstänkt med skum från en skumsläckare och kanske några tankar och erfarenheter rikare.

Attacken på ministern fick viss uppmärksamhet i medierna. Med i dagens pappersupplaga av DN nämns det hela endast i en liten notis. Inga övriga kommentarer på ledarplats. Morgan Johansson själv verkade ta saken med ro.

Hade detta skett på ett torgmöte hade attacken kallats politisk och partiledare och ledarskribenter hade tävlat i att ta avstånd från det inträffade. Som sig bör. Nu skedde det på ett asylboende och plötsligt blir det väldigt tyst och försiktigt.

Det är inte svårt att lista ut varför. Det finns en rädsla för att det inträffade, som är en enskild händelse och därför också ska betraktas som en sådan och inte en trend för någonting, kan utnyttjas av invandringskritiska krafter. Därför håller medierna tillbaka på kommentarerna och rapporteringen.

Men hur vissa väljer att tolka en händelse kan faktiskt ingen annan råda över. Den som vill använda en incident för egna politiska syften kommer att göra det oavsett vad andra tycker om det.

Frågan som borde ställas är inte varför en man sprutade ned Morgan Johansson med en skumsläckare utan hur det kunde ske. Ministern hade livvaktsskydd. Livvakterna ”oskadliggjorde” (brottade ned) angriparen, men de lyckades inte förhindra attacken. Om mannen, som tidigare gått lös på inredningen på asylboendet, hade haft en kniv eller ett annat vasst föremål hade det värsta kunnat hända.

Det går inte att skydda sig mot allt hela tiden, och det vore olyckligt om politiker tvangs gå i ring med livvakter runt sig så fort de vistades bland människor. Detta skulle ytterligare öka distansen mellan politiker och väljare.

Ändå kan jag inte låta bli att förbluffas lite av hur lätt det verkar vara att komma åt de människor som ska tillhöra landets bäst skyddade.

Läs även:
Fnordspotting