Det blir Ebba Busch Thor som kommer att ratta Kristdemokraterna framöver. Jag avundas henne inte uppdraget, som måste betraktas som ett av svensk politiks allra svåraste: att göra KD relevanta igen. Men det går inte att förneka att hon har ett spännande utgångsläge. Det kan nämligen inte bli mycket värre.

Utan tvekan finns potential för KD med Busch Thor vid rodret. KD har, i likhet med övriga allianspartier, hamnat i det socialliberala mittenträsket. I hög grad till följd av rädsla. Rädsla för att sticka ut, anses kontroversiellt och ”omodernt”.

Göran Hägglund var alltid mer populär än sitt parti. Det är därför symptomatiskt att han lämnade partiledarskapet med höga förtroendesiffror och samtidigt ett valresultat på 4,6 procent i ryggen.

För Ebba Busch Thor kommer det viktigaste bli att differentiera KD från övriga allianspartier. Här finns en rad profilfrågor att ta fasta på: familjepolitiken, skolpolitiken, invandringspolitiken och rättspolitiken för att nämna några.

Då FP blivit ett batongfeministiskt parti, M velar om det ska stå kvar i mitten eller gå ännu längre vänsterut och C blivit ett parti för lattedrickande Migroliberaler finns ett utrymme för KD att fylla på högerkanten. Genom att bli en tydlig och konsekvent liberalkonservativ röst skulle KD kunna locka väljare både från SD och M.

Det kommer dock inte bli lätt. Ebba Busch Thor lär behöva använda minst 18 månader åt att bygga upp varumärket Kristdemokraterna igen. Visa att partiet står för något, att det vågar förkasta tokfeminismen, ta strid mot kvoteringsivern och identitetspolitiken och återupprätta de borgerliga kärnvärderna arbete, frihet och egenansvar.

Det är tacksamt att göra detta i opposition när ett parti kan vara betydligt mer konsekvent än vad det sedan förmår i regerandets kompromissande vardag. Men det kommer också göra henne till vänsterns och därmed medieetablissemangets uppenbara måltavla under de kommande åren. För detta krävs hård hud och en väldigt stark vilja.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor är uppgiften mogen.