Vem bär ansvaret för att flera tusen människor hittills i år har drunknat i Medelhavet på väg från Afrika till Europa på sjöovärdiga båtar? EU, tycks vara en vanlig åsikt. Själv skulle jag snarare vilja rikta udden mot de länder från vilka människor flyr och de smugglare som girigt placerar människor i livsfara på Medelhavet.

Flyktingsmuggling är en vidrig verksamhet. Människor i nöd, och personer som drömmer om ett bättre liv än i sina hemländer, utnyttjas på ett hänsynslöst sätt. Detta kan ske eftersom vi tillåter det ske. Det lönar sig att smuggla människor till Europa. En rådgivare inom EU:s gränskontroll Frontex hävdar att den politik som går ut på att spåra upp och rädda flyktingar till sjöss får effekten att människosmuggling uppmuntras och därmed ökar.

Det skrivs nu debattartiklar och krönikor i rasande takt som alla kräver ”lagliga vägar in i EU”. Det är inte mycket som på ytan förenar nyliberaler och miljö- och vänsterpartister. Men i migrationspolitiken har de funnit varandra. Därför är det nu kutym att Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm ena dagen kräver samma sak som nyliberalen Fredrik Segerfeldt kräver nästa dag.

Ett gemensamt förslag är möjligheten att söka asyl på ambassader. Målet tycks vara att så många som möjligt som vill komma till Europa ska få göra det. Det låter som en human linje. Men varken Miljöpartiet eller de liberaler som stödjer partiets migrationspolitik tycks nämnvärt intresserade av gränsdragningar eller de praktiska hinder som uppstår som en direkt effekt av en grön svängdörrspolitik.

Alla som reser med båtarna över Medelhavet kallas i medierna för flyktingar. Men bland dem finns förutom desperata människor från krigshärjade länder också individer från mer stabila samhällen som Senegal och Gambia. De är inte flyktingar utan ekonomiska invandrare, alltså människor som lämnar sitt land för att få en högre levnadsstandard någon annanstans. Vilket förstås ingen kan klandra dem för. Men det gör dem inte till flyktingar.

Den migrationspolitik som förfäktas av Miljöpartiet, Vänsterpartiet samt Centerpartiet, dess ungdoms- och studentförbund och en rad liberala frifräsare kräver ökad öppenhet mot omvärlden och uppluckrade eller avskaffade gränser. Men det ställs väldigt sällan frågor om hur de som kommer hit också ska kunna komma in i samhället. Arbeta. Bli självförsörjande. Först då finns möjlighet till de långsiktiga vinster för Europa som det ofta talas om, och ett bättre liv för den enskilde.

Dessa frågor är mer komplicerade än ett enkelt ja eller nej till mer generösa asylregler, där Miljöpartiets tankeförmåga tenderar att upphöra. Frågorna förblir ofta obesvarade. Men effekterna av dagens politik är inte långsiktigt hållbara.

Så fort människor beträder svenskt territorium, i den mån det ens får kallas svenskt numera, vidtar nämligen en omhändertagandepolitik. Då ska staten ”ta hand om” alla.  Hur detta fungerar, eller inte fungerar, kräver inte längre någon närmare genomgång. Men det är ett faktum att den fria rörligheten inom EU och en rekordgenerös svensk migrationspolitik skapar slitningar och växande bekymmer i ett kravlöst Sverige som tror alla om gott och inte vill veta av något personligt ansvar.

Det är bekymrande att idéer på hur lågutbildade och personer som helt saknar skolgång ska kunna bli självförsörjande i bästa fall är skissartade och präglas av en hel del önsketänkande (som att det plötsligt skulle växa fram en låglönemarknad i Sverige i vilken skoputsarjobb på stan ingår). Eller säg såhär: om du lägger en offentlig festinbjudan på Facebook måste du vara beredd på hur du ska lösa det hela logistiskt när fler än bara dina närmaste dyker upp.

Att låta människor söka asyl på ambassader, att skapa generösare asylregler, att ge PUT till alla från krigshärjade områden är den lätta biten. Det svåra börjar när de väl kommit till Europa eller Sverige. När utbildningar som inte är vatten värda på svensk arbetsmarknad ska leda till jobb. När personer med sexårig grundskola i ett undermåligt somaliskt skolväsende ska bli självförsörjande. När hoppfulla människor som möttes av en öppen dörr vid gränsen möts av en stängd och tillbommad dörr på bostads- och arbetsmarknaden.

Detta är verkligheten. Och den måste vi förhålla oss till. Dagens politik är en omöjlig ekvation. Att borgerliga sluter upp bakom miljöpartistiska världsräddarambitioner är faktiskt lite bedrövande. 

Tidigare bloggat:
Miljöpartiet är riksdagens farligaste parti
Autistiskt förälskad i ens egen godhet

Läs även:
Fnordspotting