Sverige har länge varit ett land som av den egna befolkningen betraktats inte bara som normalt (det är nog så alla befolkningar ser på just sitt land) utan lagom. Själva antitesen till extremt.

Vi vet att det aldrig riktigt har varit sant. I dag har Sverige en globalt sett extrem syn på narkotika, en rabiat syn på sexhandel som bara finns i auktoritära stater och en migrationspolitik som knappast något annat västland. För att nämna några exempel. Sverige utmärker sig också i sin önskan att ständigt vara neutralt, att framföra kritik men inte ta för tydlig ställning för något alternativ.

Detta beteende får särskilt besvärande konsekvenser när det kommer till islamistisk terrorism. Lägg den svenska naiviteten och godtrogenheten ihop med oviljan att ta ställning för eller emot någonting, och Uppdrag gransknings avslöjande om hur en påstådd kultur- och idrottsförening i Göteborg, som fungerar som dold moské och till vilken IS-sympatisörer bjuds in för att tala, blir helt logiskt.

Inför åsynen av IS mördande av civila och skändande av både kroppar och kristen historia, kan ett demokratiskt land med någon sorts ryggrad inte stå neutralt. Vad vi fick se i UG:s inslag var dock kommunföreträdare som passade på frågan om staden tar avstånd från IS.

Jag förstår om en enskild kommunanställd vill akta sig för att bli talesperson för hela Göteborg, men oförmågan att ta tydlig ställning mot islamistisk terrorism sänder signalen att jihadister och fundamentalistiska islamister är välkomna i Sverige. Håll er bara lite under ytan och skylta med falsk flagg så händer ingenting.

Terrorismforskaren Magnus Ranstorp är definitivt något på spåren när han förklarar den bristfälliga svenska beredskapen för dessa frågor med vårt behov av att relativisera och smussla svåra frågor under mattan. Rädslan för att bli beskylld för rasism och islamofobi, att ”peka ut” alla muslimer som terrorister, har säkerligen hållit eventuella satsningar tillbaka. Man vill inte låtsas om problemet.

Egentligen är det en oförskämd tanke. Ty varför skulle moderata muslimer känna sig träffade av satsningar mot islamism och extremism? Muslimer drabbas i allra högsta grad av det som nu sker i Mellanöstern.

Inrikesminister Anders Ygeman är väldigt tydlig med sitt avståndstagande från islamistisk terror när han intervjuas av Janne Josefsson. Regeringen fördubblar visserligen sin satsning mot våldsbejakande extremism, vara ansikte utåt är Mona Sahlin. Ygeman medger att politikerna varit för naiva. Det är ett understatement av rang.

Men Ygemans kraftuttryck till trots kan staten inte styra utvecklingen ute i kommunerna. Och där handlar det i slutändan om värderingar och konflikträdsla. Det är mycket lättare och roligare att anslå pengar till ett kultur- och idrottsprojekt för muslimer och kalla det integrationssatsning än att syna extremister i sömmarna och riskera arga anklagelser om islamofobi.

Men något måste hända och det snart. Sverige är på väg att få rykte om sig som ett bekävmt och säkert land för islamistiska extremister. Den här politiken, naivitetens och godtrogenhetens politik, kan få fullkomligt förödande konsekvenser om den tillåts fortsätta. Förutom att vi skyddar terrorister, riskerar vi en polarisering i samhället.

När stat och kommun visar acceptans för extrema grupper som slåss för eller sympatiserar med historiens värsta terrororganisation – samtidigt som anhängaren av denna politik går ut på stan och skriker ”inga nazister på våra gator” – riskerar vi en motreaktion. Vanligtvis moderata krafter kan knuffas allt längre ut på flyglarna i syfte att ta ställning mot och bekämpa ondsinta krafter på den andra flygeln.

Resultatet blir att politiken och hela samhället polariseras. Få kommer ens minnas Sverige som särskilt lagom längre.