För en vecka sedan skrev jag apropå borgerlighetens ideologiska förvirring och vilsenhet att ”arbete, frihet och ansvar” borde vara en självklar borgerlig paroll. Kravlöshet är inte en bra grund att bygga ett samhälle på – däremot ett säkert sätt att rasera tilliten i det.

Exemplen på hur vårt samhälle i allt högre grad vilar på kravlöshet blir allt fler. Vi kan lägga hela kravlöshetsidén som vänstern driver i skolfrågan och på arbetsmarknaden åt sidan och ändå hitta gott om exempel.

Samhällets institutioner är väldigt duktiga på att ställa krav ibland. Det är exempelvis mycket tydligt vad som måste uppfyllas för att du ska kunna beviljas ekonomiskt bistånd från Socialtjänsten. Handläggarna har inte mycket svängrum. Försäkringskassan följer upp misstänkta vab-fuskare och varje år får människor betala tillbaka bostadsbidrag för att de fått mer pengar än de haft rätt till. Och för en företagare saknas knappast krav på redovisning och ansvar för personalen och säkerheten på arbetsplatsen.

Däremot är det desto luddigare på andra områden. Enligt Migrationsverket får den som saknar identitetshandlingar en snabbare handläggning av sin asylansökan än den som kan uppvisa pass och annan information om sig själv vid ansökningstillfället. Detta betyder att det i praktiken lönar sig att kasta sitt pass när man ansöker om asyl i Sverige. Det lönar sig att vara oärlig, vilket förstås sänder konstiga signaler om Sverige som land.

Det sänder också lite märkliga signaler när personer som vistas här illegalt erbjuds vård och när barn vars föräldrar bygger bo på andras mark utan tillstånd, och vistas i Sverige tillfälligt, erbjuds utbildning. Eller när personer som begått brott och ska utvisas inte kan utvisas eftersom landet de kommer ifrån befinner sig i krig (detta blir särskilt besvärligt när det handlar om återvändande IS-krigare).

Jag kanske är gammalmodig, men jag tycker att ärlighet och rättrådighet är rätt bra saker, alldeles oavsett om det handlar om en relation mellan två individer eller mellan individen och en abstraktion som staten.

I Sverige befinner vi oss nu i ett läge där en del av befolkningen – däribland personer som söker ekonomiskt bistånd och sjukpenning – granskas hårt medan vi ser mellan fingrarna på fattiga som bygger kåkstäder på andras mark, premierar den som inte kan styrka sin identitet vid sin asylansökan och erbjuder kostsamma välfärdsförmåner till utländska medborgare som egentligen borde betraktas som turister.

Politiker pratar ofta om värdet av att ”sända signaler”, men de tycks omedvetna om vilka signaler som sänds när personer som bryter mot svensk lag erbjuds gratis boende, sjukvård och skola. Sett från utlandet måste detta framstå som helt barockt. Sett inifrån föder det misstro och i värsta fall främlingsfientlighet.

Lika rättigheter och skyldigheter. Det är en rätt bra utgångspunkt att bygga ett samhälle på. Sverige har blivit ett land där vissa grupper behandlas annorlunda bara för att de är födda i andra länder. I all välmening.

Vi ska inte alls förvånas om tilliten i samhället sjunker och om respekten för våra demokratiska system minskar. Ty vem kan i förlängningen förväntas respektera ett samhälle som belönar oärlighet och där lagar och regler bara gäller för vissa?

Läs även:
Fnordspotting, Sanna Rayman