Svenska hyresmarknad fungerar inte. Det är de flesta överens om. I Stockholm är det särskilt illa. Här är bostadsbristen så akut att vi inte bara fått en väldigt stor andrahands- och tredjehandsmarknad med ockerhyror och ett växande antal bedrägerier, utan också en marknad med svarta förstahandskontrakt som säljs för hundratusentals kronor.

Det finns således många tecken på att det gamla bruksvärdessystemet har mycket negativa konsekvenser. Förslag på alternativ saknas sannerligen inte. Det som saknas är den politiska viljan, och här spelar det ingen roll vilken regering Sverige har. Alliansen styrde i åtta år utan att genomföra mer än kosmetiska förändringar.

Hyresgästföreningen (HGF) är en politisk kampförening med syftet att bevara status quo på hyresmarknaden. Målet är att hyresregleringen ska bestå och hyran hållas nere överallt, oaktat konsekvenserna.

HGF slåss med näbbar, klor och fula knep för att stoppa ombildningar (jag vet, för jag ledde själv en ombildning i mål under aktivt krypskytte från en av föreningens aktivister). Målet är inte att människor har inflytande över sitt boende utan att de bor i rätt boendeform – det vill säga i hyresrätt.

En konsekvens av HGF:s politik är att alla årligen får samma hyreshöjning. Läget spelar ingen roll. Fastighetsägarna har i flera år velat höja mer i attraktiva lägen och sedan trappa av ju längre ut från innerstan lägenheten ligger. Detta säger HGF bestämt nej till, vilket gör att den som bor i ett tvåa i Bredäng får samma procentuella hyreshöjning som den som bor på Strandvägen på Östermalm. I praktiken värnar HGF om innerstadsbor och straffar alla andra.

Med en dåres, eller ska vi kanske säga med lambertzsk, envishet vidhåller HGF att en avreglerad hyresmarknad skulle vara rena helvetet för alla hyresgäster. De hänvisar på DN Debatt till en undersökning som beställts av Ramböll (exakt hur frågorna har ställts eller vilka andra slutsatser som dragits framgår inte, och HGF har i skrivande stund inte offentliggjort rapporten).

Enligt rapporten skulle hushållens kostnader för införda marknadshyror bli minst 17 miljarder per år. HGF nämner däremot inte att Boverket i en rapport om hyressättningssystemet från 2013 konstaterar att kostnaden för hyresregleringen är 10 miljarder årligen och att de förhållandevis låga hyrorna på attraktiva bostäder bidrar till att hålla nere bostadsbyggandet.

Det är inte konstigt. Generellt är det så att det är lättare att hitta en vara på en marknad som är mindre reglerad. Det säger sig självt att om du prisreglerar något, kommer efterfrågan snart överstiga tillgången och köer uppstå. Det är lika sant för baslivsmedel i Venezuela som för hyreslägenheter i Stockholm.

Visst skulle hyrorna gå upp på vissa håll om så kallade marknadshyror infördes, det vill säga om läget och efterfrågan kom att påverka hyran i större utsträckning. Men detta vore sunt. Kampen för att låginkomsttagare ska kunna bo i attraktiva lägen är besynnerlig och får ytterst negativa konsekvenser då marknadsmekanismerna sätts ur spel.

Nyckelordet för HGF är ”trygghet”. Det ska vara tryggt att bo. Dagens system har emellertid skapat en sällan skådad otrygghet, som exemplen i inledningen av denna bloggpost illustrerar. Därtill orsakar svensk hyreslagstiftning en rad bekymmer för enskilda när besittningsrätten missbrukas, men det är en annan diskussion.

HGF:s linje att bevara ett föråldrat och destruktivt system som hämmar nybyggnation, förhindrar rotation i beståndet och möjliggör en växande svart ockermarknad, är knappast något att vara stolt över. Föreningen cementerar med sina ställningstaganden en icke-fungerande marknad. Och det kommer bara bli värre.

Förlorarna på HGF:s politik är framför allt unga och låginkomsttagare. Just de grupper som föreningen gärna talar så varmt om.

Skäms, Hyresgästföreningen. Skäms!

Läs även:
Rebecca Weidmo Uvell