Asyltrycket mot Sverige fortsätter att vara kompakt. Detta innebär att Migrationsverket sedan en tid tillbaka inte hinner med att hålla handläggningstiderna. Väntetiderna ökar därför dramatiskt.

Om du kom som asylsökande till Sverige för ett år sedan var väntetiden på att få ärendet öppnat tre veckor. Nu är den enligt handläggare på Migrationsverket uppe i sex månader.

Alla begriper att detta inte är bra. Dels kostar det pengar. Människor måste bo någonstans under utredningstiden, och eftersom lägenheterna tog slut 2011 är det svindyra asylboenden som gäller nu. Även personer med ansökningar som inte håller måste bo under utredningstiden.

Dels är det förstås fruktansvärt frustrerande för alla som väntar på ett sannolikt positivt asylbesked att bara sitta och glo. De placeras ofta långt från andra svenskar, kan inte läsa språket och har ingenting att sysselsätta sig med på dagarna. Det föder apati och frustration.

Varken regeringen eller Alliansen har några konstruktiva lösningar på den uppkomna situationen. Alla är ense om att det måste gå snabbare att få sin ansökan prövad, lära sig svenska och komma ut i egen försörjning. Men det är lite som att vara ense om att det är trevligt när solen skiner. Hur ska man få solen att skina då?

Folkpartiet och Kristdemokraterna har lagt förslag som i praktiken syftar till att minska anhöriginvandringen (även om de aldrig skulle erkänna att TUT får den effekten) och därmed trycket. Om man ska tro reaktionerna i sociala medier är motståndet mot detta utbrett inom FP, så bli inte förvånad om detta blir en fråga som får Jan Björklund på fall vad det lider.

Under tiden fortsätter tjafset om huvurida asylsökande lättast integreras med TUT eller PUT. Som om det vore en integrationsåtgärd i sig.

Det mest anmärkningsvärda är inte att dagens situation uppkommit utan att de partier som är ansvariga saknar både ryggrad och hjärna att göra något åt den.

Det är de andra som är konstiga. Inte vi.