I dag var det Socialdemokraternas dag i Almedalen. Stefan Löfven ägnade delar av dagen åt att försöka sätta nytt rekord i att under en minut säga ”självfallet”.
Almedalstalet var rappt och hade bra tempo. Det var kanske ett av Löfvens bättre tal hittills. Fullt av löften och visioner.
Löfven vill riva murar på arbetsmarknaden, säger han. Inte de murar som gör att vi på grund av regleringar, facklig makt och höga ingångslöner har ett inside- och outside-lag på svensk arbetsmarknad utan de murar som sägs utestänga utrikes födda på grund av deras namn och som ger kvinnor lägre lön.
Löfven vill inte göra det billigare att anställa. Nej, han vill ta upp kampen mot diskriminering, homofobi och rasism på arbetsmarknaden, säger han. Hur fick vi inte veta. Annat än att alla måste stå på sig. Jotack. Är det så här arbetslösheten ska bekämpas?
Häri ligger en stor del av socialdemokratins problem. Oförmågan att tänka nytt. Oviljan att förnya. Att applicera gamla invanda analyser på en ny verklighet.
Det är fint att vilja saker. Bra att ha mål och visioner. Men har man ingen politik för att nå målen och förverkliga visionerna, blir de värdelösa.
Löfven spände bågen i sitt tal. Det kommer att göra ont när den slår över fingrarna om några år.
Svetsarn har inget nytänk, skulle krävas mer för att bli topp politiker. En mix av teknokrater och folkets charmörer. Sällsynt idag.
(Var tyst bland kommentarerna så jag hoppar in. Brukar bara lurka på din blogg som jag gillar skarpt, lite väl tuff ibland men inom min egna åsiktskorridor)
Om det är tillåtet att dra liknelsen lite längre:
Det första man får lära sig inom bågskytte är att aldrig släppa iväg strängen utan pil. Energin har ingenstans att ta vägen, och bågen kan bli skadad eller gå sönder.