Regeringen har insett att integrationen av utrikes födda på svensk arbetsmarknad inte fungerar så bra. Arbetslösheten i denna grupp är dubbelt så hög som för befolkningen som helhet, och tredubbelt större än bland etniska svenskar.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson säger att hon är övertygad om att det finns många svenska företag som skulle vilja göra mer för att välkomna fler medarbetare från andra länder. Målet är att alla ska få ett jobb inom två år. Därför har hon rest till Kanada för att få inspiration.

Man kan undra varför. Det är nämligen precis så som ministern säger: Kanada har en annan migrationspolitik, en politik byggd på urval av vilka som får komma. Detta är en viktig och fundamental skillnad mot den svenska svängdörrspolitiken som inte tar hänsyn till vad som möjligen är gynnsamt för landets ekonomi, eller vilken kompetens som efterfrågas, utan endast bygger på en påstådd humanism.

Genom att jämföra äpplen och päron tror sig arbetsmarknadsministern visa framfötterna. Men frågan är vad hon tror sig lära av ett land med en så annorlunda migrationspolitik än den svenska. Det säger sig självt att den som är anställningsbar och efterfrågad i sitt nya land har betydligt lättare att få jobb än den som inte är det. Efterfrågan på lågutbildade arbetskraft utan relevant yrkeserfarenhet är väldigt begränsad. I synnerhet i ett land som Sverige med en arbetsmarknad som har en av västvärldens lägsta andel av lågkvalificerade arbeten.

Jag tänker på hur den svenska asylinvandringen ser ut och får sedan en bild av mäklarfirman som gav tiggaren utanför arbete. Men då är det välgörenhet, inte ett sätt att utveckla företaget.

Ylva Johansson har inte rest iväg för att få inspiration till hur lågutbildade personer utan relevant yrkeserfarenhet ska komma i arbete. Rimligen för att det nog inte finns ett sådant land som Sverige kan lära av. Bättre då att vara tyst.

Den tystnaden kommer hemsöka regeringen under de kommande åren. För problemet löser sig inte av sig självt.