Den stora frågan för 38-procentregeringen är jobben. Det har statsministern själv sagt. På nästa valdag kommer Löfven att dömas utifrån hur arbetslöshetsstatistiken ser ut. Eller?

Jag är inte säker på att det är så enkelt. Bakom jobben, som givetvis är en viktig fråga, växer nämligen andra frågor i betydelse. Skolan är en. Bostadsbristen en annan. Och det massiva integrationsfiaskot en tredje.

För att kunna komma tillrätta med stora och allvarliga problem behöver man dels ha en realistisk uppfattning om orsakerna till problemen, dels en seriös verklighetskoll. Regeringen saknar bådadera. Aldrig är detta så tydligt som när det gäller de växande bekymren med utrikes födda i utanförskap.

Enligt arbetsmarknadsminister Ylva Johansson handlar integrationen framför allt om att ta tillvara den höga kompetens som nyanlända har med sig. Johansson påstår att ”37 procent av de som kommer från Syrien har en avslutad högskoleexamen”.

Enligt undersökningen från SVT, som en lokalreporter gjorde sig lustig över när han inte visste att kameran var på, uppger 37 procent av de syrier som kommer till Sverige att de har ”eftergymnasial utbildning”. Det är inte alls samma sak som ”avslutad högskoleexamen” utan kan handla om allt från något års verkstadsutbildning, en koranutbildning eller krasst uttryckt vad tusan som helst.

Regeringen tittar på Kanada, som enligt Ylva Johansson ”har lyckats väldigt bra” med integrationen. Men det finns klara skillnader. Kanada tar emot knappt en tiondel så många flyktingar som Sverige. De är selektiva och tar främst emot arbetskraftsinvandrare vars kompetens är efterfrågad. Det är inte svårt att förstå att det är lättare för den som invandrar att komma i arbete om personen i fråga tas emot just för att dennes kompetensen efterfrågas.

Svensk migrationspolitik ser inte ut så. Vi tar främst emot flyktingar och anhöriga från krigshärjade länder utanför Europa. Syrien är ett av diktaturen präglat land och av inbördeskrig slaget i spillror, Irak faller samman, Eritrea är ett stagnerat förtryckarsamhälle och Somalia kan endast med viss ansträngning kallas en stat. Det är en helt annan utmaning, och det vore klädsamt om regeringen åtminstone medgav detta.

Ylva Johansson kan förstås fortsätta tro att nästan var fjärde syrier har en avslutad högskoleexamen och att det enda regeringen behöver göra är att snabba på valideringen. Men hon riskerar i så fall ett bryskt uppvaknande inom de kommande åren. För även om väljarna går att lura, kommer resultaten av politiken tala för sig själva.


Smartast vore förstås att ta redan på fakta först. Men det ligger varken för Johansson eller den regering hon representerar.