Det var ett långt, spretigt och pladdrigt tal Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson höll i går.

Målet var tydligt: att bredda SD som parti och därmed rikta sig till nya väljargrupper, inte minst kvinnor. SD har redan vunnit männen. Åkesson pratade mycket om barn. Jag slutade räkna hur många gånger ordet ”barn” användes i talet. Partiet lanserade i går satsningar på barnen under parollen ”barnslig politik”. Det är billiga knep – högre vårdnadsbidrag och satsningar på välfärden. En blandning av sött och salt, kan man säga. Kanske kommer det locka en del kvinnliga väljare, men jag tror att SD behöver göra mer för att bli tillnärmelsevis lika stora bland kvinnor som män.

Det vilade närmast hybris över Åkessons almedalstal. SD ska bli Sveriges största parti, sa han. Visst har Åkesson goda skäl att vara nöjd med att SD gjorde ett flertal rekordval i fjol och att de nu går som tåget i opinionen. Men man brukar normalt inte skryta om opinionssiffror tre år före ett val på det sätt han gjorde i går. Detta riskerar att se obekvämt självgott ut, och det riskerar framför allt att slå tillbaka. Se hur stolta och självsäkra miljöpartister gick från rekordvalet till Europaparlamentet och till en stor besvikelse i riksdagsvalet. I dag låter de inte lika kaxiga längre.

Alla vet att opinionsmätningar så lång tid före ett val inte betyder någonting för valutgången. Visst var passagerna om rekordsiffror i opinionen riktade till partiets fottrupper. Men ändå. Att vara självgod är en egenskap som passar väldigt få politiker. Kanske allra minst Jimmie Åkesson.

Åkesson är överlag ingen god talare. Han är torr, utläggningarna blir för långa och det saknas struktur. Ebba Busch Thors tal häromkvällen var raka motsatsen: kort, strukturerat och extremt tydligt.

Jag skulle rekommendera att Jimmie Åkesson anlitar en talskrivare för att få lite hjälp med att åtminstone mildra effekterna av de brister han själv har som talare. Som debattör behöver Åkesson ingen hjälp.