Anna Kinberg Batra gjorde inte alls bort sig i sitt första almedalstal i går. Hon kritiserade regeringen för att lova runt men hålla tunt och kastade även en känga på Jimmie Åkesson för SD:s ekonomiska vänsterpolitik (det går förstås att ifrågasätta hur ”höger” Moderaternas egen ekonomiska politik är nuförtiden).

Kinberg Batra radade upp en mängd bekymmer som hon samlade under begreppet ”det nya utanförskapet”. Särskilt tydlig med att Moderaterna själva varit starkt bidragande till utanförskapet var hon däremot inte. Och ännu värre: Kinberg Batra hade väldigt lite att komma med när det gäller lösningar. Att endast prata om ”jobb” räcker inte. Utanförskapsproblemen är större än så. Bredare än så. Mer svårlösta än så.

Men det var inte så mycket innehållet som sättet det framfördes på som fick mina ögonlock att kännas tyngre än vad de borde göra vid 19-tiden på en fredagskväll. En enformigt tonläge. Ingen glöd. Ingen humor. Och få skarpa förslag. Ett sjätte jobbeskatteavdrag, vilket ”första jobbet-avdraget” i realiteten är eftersom det faktiskt träffar alla inkomstgrupper, imponerar nog inte på någon.

Anna Kinberg Batra är säkert en kunnig person på många sätt. Men som ansikte utåt för ett parti som aspirerar på regeringsmakten och statsministerposten, är hon väldigt blek. Jag tror få mindes vad som sagts när talet var över.