Ingen har väl undgått Arena Idés rapport (PDF samt seminarium) som hävdar att Sverige tjänat 900 miljarder kronor sedan 1950 på invandring. Rapportförfattarna har gjort kontrafaktiska antaganden (Tino Sanandaji skriver mer om detta här) och bygger egentligen hela sina argumentation på en halmgubbe: så här mycket rikare är Sverige i dag jämfört med om vi inte hade haft någon som helst invandring under de senaste 65 åren. Som om någon förutom en handfull nazister alls har förespråkat detta alternativ.

Rapporten släpptes lägligt nog på Sverigedemokraternas dag i Almedalen och fick genast spridning i sociala medier. DN blev alldeles till sig. Många läste antagligen endast rubriken. Kombinationen av orden ”invandring” och ”vinst” brukar räcka. Men tittar man i den för sociala medier helt klart anpassade rapporten (den är blott 32 sidor lång exklusive referenser) är det ganska lätt att se dess brister. Även för en icke-ekonom.

Precis som många andra skriver de om ”invandring” som ett paraplybegrepp, som vore det fråga om en enda sorts immigration (så ska man kanske förstå tesen bakom att jämföra dåtida invandring till ett Sverige som skrek efter den arbetskraft som kom och där det fanns gott om bostäder med dagens land där inget av dessa kriterier uppfylls). Visst görs distinktioner i brödtexten, men i slutsatserna är de likväl försvunna. Rapporten underskattar skillnaderna mellan den historiska och dagens invandring och därigenom även de utmaningar dagens Sverige står inför.

Ty skillnaderna är viktiga att beakta. Den stora frågan i dag är hur invandrare från auktoritära- och klansamhällen, bland vilka en stor majoritet saknar relevant kompetens för den svenska arbetsmarknaden, ska kunna bli efterfrågade här. Genom utbildning, säger alla. Men vi ska inte inbilla oss att utbildning är lösningen för alla och envar, att alla ens vill eller har förmåga att utbilda sig. Denna problematik finns även bland inrikes födda, och det är denna grupp som hamnar utanför nu.

Rapportförfattarna saknar större visioner om hur asylinvandrare ska komma i arbete. Mot slutet av rapporten slänger de ihop en ruta med ett fåtal integrationsåtgärder som i allt väsentligt är gammal skåpmat som antingen redan genomförs utan framgång eller som politiker till både höger och vänster har pratat om i åratal.

Specialiseringen och de växande utbildningskraven på arbetsmarknaden går stick i stäv med en lyckad integration av lågutbildad och lågkvalificerad arbetskraft från länder som Somalia, Afghanistan och Eritrea. På högerkanten brukar förslag om slopad LAS och sänkta ingångslöner läggas fram. LAS är ett problem, men det är knappast det som i första hand hindrar företag från att anställa somaliska flyktingar. Det är frånvaro av relevant kompetens och erfarenhet hos denna grupp som utgör hindret.

Sänkta ingångslöner är något som behövs oavsett om vi har en hög asylinvandring eller ej. Men det vi framför allt skulle behöva rent generellt är en mycket mer öppen ekonomi så att fler människor kan försörja sig själva på lågkvalificerade arbeten – i den mån sådana tjänster efterfrågas. Steget dit förefaller emellertid väldigt långt i ett land där t.o.m. torghandlarna numera tvingas ha kassaregister och där kontanthanteringen är på väg bort.

Novus har ställt en intressant och aktuell fråga till svenska folket. Resultatet publicerades häromdagen.

Klicka för större bild.

Två tredjedelar tror alltså inte att Sverige har råd med en universell välfärdsstat (begreppet ”gratis” skaver lite i frågeställningen, men poängen lär ändå framgå) om vi samtidigt fortsätter att ta emot asylsökande (det är ju långtifrån alla som är flyktingar) i samma antal som i dag. Frågeställningen kommer säkert anklagas för att vara riggad för att ställa välfärd mot invandring och därmed ”gynna SD”. Men både frågan och svenska folkets svar på den är intressanta.

Jag tror nämligen att vi måste välja. Den svenska välfärdsstaten kan inte fortsätta existera i nuvarande form om vi ska ha en fortsatt rekordstor asylinvandring. Problemet är att det faktiskt bara är SD som gjort sitt val.