När jag tänker på det krisande Grekland får jag en bild av TV3:s Lyxfällan på näthinnan. Jag ser en bortskämd tonåring som lagt alla sina pengar på resor, smink, kläder och märkesväskor och nu blir upprörd när banken säger nej till nya lån. Någon som söker hjälp men som egentligen inte vill ändra livsstil.

Grekland har under lång tid levt över sina tillgångar. Landet fuskade sig in i eurosamarbetet, dess ledare ljög för befolkningen om det antika rikets ekonomiska status och nu får vanliga greker betala priset. Inte för att de är fria från ansvar. Även för turister har det länge stått klart att något inte riktigt är det som ska. När greker själva skryter om hur lätt det är att undanhålla skatter och avgifter är det lätt att fråga sig hur länge det ska hålla när statens utgifter samtidigt skenar.

Det höll ett tag. Sedan några år befinner sig Grekland på lånad tid i dess sanna bemärkelse. Långivarna har krävt reformer. Stora besparingar har gjorts men landets politiker har inte velat reformera den offentliga sektorn på riktigt.

De gamla maktpartierna gjorde helt välförtjänt katastrof i förra valet. Fram klev vänsterpopulisten Alexis Tsipras (till Jonas Sjöstedts applåder, för övrigt). Han skulle ta strid mot trojkan. Men Tsipras har spelat ett spel som tvärtom riskerar att få långivarna att tröttna.

Gårdagens nej i folkomröstningen om lånepaketet kan tolkas som att grekerna fått nog. Jag kan förstå dem. I synnerhet de unga greker som inte har något egentligt ansvar för dagens kris och vars liv nu rinner iväg.

Det finns nog egentligen bara en väg framåt: Grekland bör lämna eurosamarbetet. Det kommer göra ont vid själva övergången. Men det är den enda vettiga vägen att ta.