I går gick Jan Sjunnessons Pridetåg genom Järva. Hans hårt kritiserade initiativ lockade inte så många deltagare, och en ”antirasistisk” motdemonstration väntade på dem i Husby. Men det hela ska ha gått lugnt till, frånsett några homofobiska utrop från ett antal personer i omgivningen, och Pride Järva är oavsett dess deltagarantal historiskt.

Awad Hersi (MP), ordförande i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd, säger att paradens syfte var att ”öka motsättningarna mellan olika grupper i samhället”. Pridetåget var, får vi veta, ”rasistiskt”. Tiden när begreppet ”rasism” faktiskt betydde något är sedan länge förbi i Sverige. Att en miljöpartist kallar ett Pridetåg arrangerat av politiska motståndare och genomfört i en förort dominerad av utrikes födda för rasistiskt visar att begreppet blivit mer urvattnat än en amerikansk lightöl.

Uttalandet visar emellertid även på den intolerans som finns inom vänstern. De har velat och i hög grad också lyckats göra Pride till sitt evenemang under paroller om förment öppenhet och tolerans. Motståndet mot Järvetåget visar på raka motsatsen. Det handlar inte ett dugg om tolerans, det handlar om att driva för vänstern viktiga frågor under regnbågsflaggan. Och vem som helst får inte delta. Eller för att citera Alexander Bard: Om ni nu är så oroade över att till SD anknutna personer arrangerar att Pridetåg i förorten, varför gör ni det då inte själva?

På Östermalms IP i går fanns det däremot inga skäl för oro. Där invigdes nämligen Prideveckan av självaste Jason Diakité. En man med hjärtat till vänster. Antirasist. Feminist. Rasifierad. Inget som avviker från hur en perfekt människa ska vara i vänsterns Sverige. Det måste ha känts förträffligt tryggt för alla inblandade.