Den så kallade Hagamannen ska släppas ut i frihet igen. Trots att risken för återfall i våldsbrottslighet anses mycket hög, släpps mannen efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Kriminalvården, som inte ens velat ge mannen bevakade permissioner, har inget annat val än att sätta honom på fri fot. Ty så ser reglerna ut.

Tvåtredjedelsprincipen är problematisk av flera skäl. I fallet med Hagamannen är det särskilt stötande eftersom han fortfarande bedöms som farlig och nu får rätt att återvända till sina gamla brottsplatser i Umeå. Detta sticker i ögonen på folk och väcker berättigad avsky.

Följden kommer att bli att människor, av både ilska och rädsla, tar lagen i egna händer. Risken är uppenbar att personen vi talar om, som enligt svensk lag avtjänat sitt straff och därmed ska betraktas som ”en av oss” igen, blir utsatt för våld.

Jag avskyr lynchjustis. Jag motsätter mig bestämt registrering av sexualförbrytare efter amerikansk modell. Jag anser att den som har avtjänat sitt straff ska ges en ny chans (annars är det ju knappast någon mening att släppa ut folk över huvud taget).

Men den svenska slappheten i synen på grova brott är provocerande, och den riskerar att leda till både lynchjustis och populistiska krav på olika sorters register av dömda. Civilsamhället kommer vilja ta vid där rättssamhället anses brista, och få är sämre satta att värna rättssäkerheten än en uppretad mobb på jakt efter hämnd och ”rättvisa”.

För att förtroendet för rättsstaten ska kunna upprätthållas måste lagstiftaren se över kriminalpolitiken. Ty hur populistiskt det än kan verka att kräva hårdare straff måste allmänhetens krav tas på allvar. Annars riskerar vi ett urholkat förtroende. Vi behöver se straffskärpningar av grov våldsbrottslighet, ett avskaffande av tvåtredjedelsprincipen samt en strängare syn på permissioner.

Om kriminalpolitiken går i otakt med vad folk i allmänhet anser är rimligt, är vi ute på svag is. Rättsstaten måste ta brottsoffren på större allvar. Återanpassning i samhället är grundläggande för all bra kriminalpolitik, men den får aldrig går ut över andra människors säkerhet.

Låt fallet med Hagamannen bli en väckarklocka.

Tidigare bloggat:
Vem har förtroende för kriminalpolitiken?