Det pågår en kamp om verklighetsbeskrivningen. Om Sverige. Var vi står och vart vi är på väg. Inte vart vi vill utan vart vi med dagens politik färdas, vare sig vi gillar det eller inte.

Efter knivmorden på Ikea gjorde public service och DN en stor sak av att Sverige är tryggare i dag än tidigare. Det dödliga våldet minskar, konstaterar tidningen. Detta går förstås att enkelt konstatera i offentlig statistik. Men är dödligt våld den enda parametern vi ska ha på tryggheten i ett samhälle? Jag menar att vi behöver se bredare på det än så.

Intressant nog kan jag inte minnas samma ansats i rapporteringen under Hagamannens härjningar. Även om det ofta upprepades hur ovanliga överfallsvåldtäkter är, var medias vinkel då att överfallen var ett angrepp på kvinnors rätt att röra sig fritt och att samhället måste ta ansvar. Några obligatoriska artiklar om ”mäns våld” dök visst också upp. Men det passade sig inte riktigt att kasta statistik från Brå i ansiktet på offren och deras anhöriga då. Det går däremot bra nu.

Det förvånar mig lite att Fredrik Segerfeldt, som i åratal skrivit om det förfärliga Sossesverige, på sin Facebooksida hävdar att Sverige är ”enligt de allra, allra flesta mått som finns […] ett av de mest framgångsrika samhällena mänskligheten någonsin skådat”. Som exempel tar han ekonomisk frihet, hälsa, utbildning, tolerans, individuell frihet, rättstat, respekt för mänskliga rättigheter och låg korruption. Jag har inget att invända mot något av detta. Men diskussionen gällde ju vart Sverige är på väg. Själva riktningen. Och här finns en del att säga.

Sverige har aldrig varit perfekt. De som drömmer sig tillbaka till 50-talet, till ”folkhemmet”, bortser från det faktum att Sverige då var ett mycket fattigare land och, faktiskt, ett väldigt homogent samhälle. Således absolut inte det land som de rödgröna och allianspartierna säger sig vilja ha i dag. Även SD går i fällan att drömma sig tillbaka, men det är drömmar om ett land som egentligen aldrig fanns.

Hur ska man då mäta trygghet? Genom att titta brett på brottsligheten – allt från personrån, inbrott och misshandel till gängkriminalitet på öppen gata, hedersvåld och mord – samt polisens förmåga att klara upp brott och allmänhetens upplevelse.

Sverige har aldrig varit tryggare, säger komikern Magnus Betnér i ett YouTube-klipp (se gärna journalisten Joakim Lamottes svar som tangerar mina tankegångar i denna bloggpost). Även detta är en sanning med modifikation. Vissa brott ökar nämligen i omfattning. Men framför allt beror denna upplevda (o)trygghet mycket på var du bor.

Innerstadsbor i Stockholm och boende i trygga orter som Vellinge, Täby och Lidingö upplever av givna skäl inte bilbränder, personrån, religiöst hedersförtryck, islamistisk radikalisering, nedbrända skolor och granatattacker som en otrygghet i vardagen. Det drabbar ju inte dem. Det händer någon annanstans. På behörigt avstånd. Avståndet mellan dem som upplever en ökad otrygghet och dem som tittar i statistiken och hävdar att det är en falsk känsla växer.

När jag tittar på samhällsutvecklingen brett kan jag inte hävda annat än att de flesta parametrar pekar i fel riktning just nu. Ansvaret för detta vilar i lika hög grad på de borgerliga partierna som på de rödgröna.

Krisen i skolan är välkänd. Landet genomgår en stor sjuksköterskebrist och sanslösa summor läggs på stafettläkare. Asyl- och migrationspolitiken sätter både Migrationsverket och kommunerna under ett tryck de inte pallar – resultatet är paniklösningar som varken gynnar kommunens budget eller de nyanlända som når vare sig egen bostad eller försörjning. Antalet s.k. utanförskapsområden fortsätter att växa, vilket betyder att alltfler i valda delar av Sverige aldrig kommer in på arbetsmarknaden och därför försörjs av oss andra. Hyresrättsmarknaden har havererat, vilket drabbar främst unga och låginkomsttagare. Järnvägen håller bokstavligt talat på att spricka.

Jag har konstaterat det förut: när våra barn inte får en bra skola, när mor och far inte får en bra vård på ålderns höst och när det brinner bilar på gatan för tredje gången på kort tid, blir vi inte så toleranta längre. Då är det förståeligt om fler känner oro. Besvikelse. Och viss ilska.

För många människor i Sverige, inte för alla, finns fullt legitima skäl till en växande oro för samhällsutvecklingen. Att raljera över denna oro, att klassa den som rasism eller något som ”gynnar SD” är ett slags översitteri som borgerliga opinionsbildare borde hålla sig för goda för.

Oro är inte rasism.

Läs även:
Johan Westerholm, Den sjätte mannen