För tre år sedan sände SVT ett inslag om miljöpartisten Mikael Johansson. Han lämnade riksdagen efter valet 2010 och levde gott på sin riksdagspension. Johansson förklarade att han nog tänkte hitta ett jobb vad det led. I dag skriver vi 2015 och samme man dyker upp i ett liknande inslag.

Nu har Mikael Johansson ”slagit ur hågen” att hitta ett arbete. Han är ju 55 år. Vilken fantastisk inställning. Herr Johansson tillhör just det parti som menar att det inte behövs några incitament för att arbeta. Folk vill ju göra rätt för sig. Att göra arbetslösa fattigare ger inga fler jobb, brukar det hävdas.

Ändå är Johansson själv ett perfekt exempel på just hur incitament fungerar – och vad frånvaron av dem leder till. Det är klart att det inte lockar att söka några arbeten när man får 38 000 kr varje månad för att hasa omkring hemma i mjukisbyxor och dricka kaffe.

Om riksdagspensionen, som egentligen kallas omställningsstöd, upphörde skulle Johansson bli tvungen att göra det alla vi andra måste göra när vi slutat en anställning – söka nytt jobb. Även om man är 55 år. Men han behöver inte göra det. För han är före detta riksdagsledamot.

Runt 60 procent av alla som slutade i riksdagen efter förra valet lever fortfarande på inkomstgarantin. Centerpartisten Johan Linander är en av dem. Han får 50 000 kr i månaden för att göra ingenting. Linander säger att han ”var lite naiv” (om en enda politiker till ursäktar sig med ”jag var naiv” osäkrar jag revolvern) som trodde att det skulle vara mycket lättare att hitta ett arbete efter tiden som riksdagsledamot.

Jag gissar att herr Linander inte har sökt alla tänkbara lediga arbeten som finns där ute utan fokuserat på de som passar hans juristutbildning. Det är förstås ett naturligt ställe att börja på, men Linander har kunnat ge tusan i att söka andra jobb tack vare inkomstgarantin som ger honom en månatlig inkomst långt över vad flertalet arbetande svenskar tjänar.

Detta är så förbaskat oanständigt!


Systemet är genomruttet. Samtidigt som borgerliga politiker talar om ”arbetslinjen”, ökar skillnaden mellan förvärvsarbetande och arbetslösa+sjukskrivna samt hävdar att man måste flytta dit jobben finns, sitter de alltså själva och håvar in pengar utan att göra ett skit när de väl slutat som riksdagsledamot.

Men inkomstgarantin har ju reformerats? Ja, för de som valdes in i Sveriges riksdag i höstas är den mindre generös. Men har du suttit i en mandatperiod får du ett helt års försörjning efter avslutad tjänstgöring som ledamot. Har du suttit i två mandatperioder får du två år. Sådana förmåner ser vi egentligen bara bland näringslivstoppar, även om det då förstås handlar om högre belopp.

Måste man inte ha en särskild trygghet för politiker för att kunna locka folk till politiken? Nej, jag har ingen förståelse för att politiker ska behandlas annorlunda än andra. Dessutom torde det vara fullt möjligt för välbetalda riksdagsledamöter att lägga undan pengar under sina fyra eller åtta år i riksdagen för att skapa en omställningsbuffert åt sig själva. Så får vi andra göra. Det kallas att planera sin ekonomi för oförutsedda händelser.

Tanken slår mig. Kan svårigheten ett hitta ett nytt jobb månne ha att göra med att de inte var så kompetenta till att börja med? Det finns kanske en orsak till att vissa blivit kvar i riksdagen i flera decennier…