”Det här har vi aldrig sett eller upplevt tidigare.” Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Mikael Ribbenvik är tydlig i kvällens Rapport. Det asyltryck som Sverige just nu upplever är unikt.

Det historiskt höga asyltrycket mot Sverige ställer enorma krav på kommunerna. I fredags fick jag via jobbet veta att Stockholms stad har samlat sin krisledning för att hantera trycket från det växande antalet ensamkommande barn/ungdomar som kommer och som kommunen ansvarar för (olikt de vuxna vars ansvar är Migrationsverkets initialt). Tidigare kom ungefär tio ensamkommande i veckan. Nu kommer 50 – om dagen. Staden uppmanar anställda att jobba extra för att hjälpa till. Man löser bemanningen åtta timmar i taget.

Det råder således lätt panik ute i kommunerna. I regeringen hägrar däremot lugnet. I regeringsförklaringen utfärdades försäkringar om att allt är under kontroll och att mycket görs för att situationen ska bli ännu bättre. Det är svårt att ta detta på allvar. Frågan är om regeringen är så lugn som den verkar, eller om det är rena hönsgården på insidan.

Medierna spelar sin roll. Basala frågor som ”var ska de bo?” och ”vilka jobb ska de kunna få?” begravs i kampanjartade reportage om människors hjälpvilja. Under klämkäcka rubriker som ”Stockholm hjälper” i DN berättas om hur människor hjälper asylsökande. Det är klart att det är fint att folk ställer upp med mat, kläder och leksaker till barnen. Men det är här och nu. Vi behöver prata om morgondagen.

Det enda vi ser just nu är akuta lösningar i en akut situation. Inga tecken på långsiktiga strategier. Inga hållbara förslag på hur mottagandet ska fungera ens på halvlång sikt. Och noll trovärdighet i hur alla dessa människor ska kunna bli positiva tillskott till Sverige på längre sikt. Det bådar väldigt illa att svenska politiker står så handfallna och att medierna verkar så ointresserade av de stora frågorna.

Nu kommer det nästan tusen asylsökande om dagen till Sverige. Det är enligt Migrationsverket historiskt höga siffror. Jämförelsen med 1992 börjar bli lite tjatig – det vi såg då var en topp som kunde hanteras eftersom det fanns bostäder och inflödet snabbt avtog. Nu upplever vi en stadig eskalering av en ökning som pågått sedan 2011, just det år då Migrationsverket fick slut på bostäder och började använda asylboenden som permanenta lösningar.

Ett tecken på hur stor migrationsfrågan har blivit är att Sveriges Radio tillsätter en specifik migrationskorrespondent. Denne ska, får vi förmoda, åka runt och följa migranterna från hemlandet till strejkerna på de överfulla asylboendena här i Sverige.

Det är de som vill fortsätta dagens urspårade politik som måste svara på de stora frågorna: var ska de asylsökande bo och hur ska de komma i arbete och rädda den åldrande svenska befolkningen? Vi väntar ivrigt på svaren.

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting, Magnus Nilsson

Asylsökande då och nu.