Bara dagar efter förbundskansler Angela Merkels ord om att ”Tyskland klarar det” och vicekansler Sigmar Gabriels påstående att Tyskland klarar en halv miljon asylsökande per år i flera år framöver, stänger landet sin gräns mot Österrike.

Tyskland lämnar alltså Schengen och återinför gränskontroller, även om åtgärden kallas ”tillfällig”. Syftet är att redan vid gränsen avgöra vilka som har asylskäl. Trycket blev alltså för högt, även om Tyskland per capita tar emot betydligt färre asylsökande än Sverige.

Rimligen måste nu grannländerna följa efter. Och det kan bli fler efter dem. Detta är konsekvensen av inkonsekvensen, kan man säga. Vissa EU-länder har velat upprätthålla Dublinförordningen, andra inte. Vissa vill att överenskomna regler ska följas, andra inte. Följderna ser vi nu. Tiotusentals migranter strömmar över Europa i jakt på ett bättre liv. Vissa av dem kommer från krigets Syrien, men bland migranterna återfinns även människor från Pakistan och en rad afrikanska länder som inte ligger i krig.

Den påstådda solidariteten mellan EU:s medlemmar har avslöjats som ett fantasifoster, i bästa fall en from förhoppning. Detta inför öppen ridå. Nu hotas hela Schengensamarbetet. Vissa frågor är således befogade: håller EU på att spricka? Och vilka blir följderna för Grekland och Balkan om Nord- och västeuropa stänger gränserna? Ingen kan i dag överblicka de långsiktiga konsekvenserna av de händelser vi nu bevittnar. Inte ens Hans Rosling.

Det känns inte bra det här. Vi har med all sannolikhet en mycket skakig resa framför oss. Både för Europa och Sverige. Och vi har till råga på allt en prao som regeringschef.

Läs även:
HAX, Fnordspotting